Miraklet i Viskan 2015

Hans yviga och frustande skådespel är faktiskt en av filmens höjdpunkter. Som en välansad björnen Balou dansar han vinglande igenom filmen och brummar ur sig glädje och cynismer med gott humör. Då och då släpper han loss ett väl riktat primalvrål ut i den norrländska naturen, likt den buteljerade naturkraft han i själva verket är. Lassgård är bra.

Detsamma kan inte riktigt sägas om resten av “Miraklet i Viskan”. Berättelsen om flyttgubben Rolf – förlåt Bjarne – hans fru Malin (Lia Boysen) med döttrar och familjens mer eller mindre skruvade vänner, släktingar och anställda, saknar både riktning och styrfart. I grunden handlar det om ett lån som ska låta Bjarne och Malin genomföra sitt drömprojekt. Men i en tragisk knorr blir istället Malin påkörd av en bil och hamnar i rullstol. Samtidigt är Bjarne alldeles för stolt för att tala klarspråk med sin buttre svärfar och förvecklingarna staplas på varandra tills det mer blir en serie scener där skådespelarma riffar lite löst mot varandra. Det är stundtals småputtrigt mysigt, någon enstaka gång roligt men historien tar liksom aldrig vägen någonstans.

Att filmen aldrig riktigt kan bestämma sig om den handlar om lånet, Bjarne eller Malins olycka gör att den får ett lätt schizofrent uttryck. Lassgård och Boysen gapar och skriker på varandra och beter sig ganska illa. De bägge döttrarna Fanny och Moa blir de som får stå för tryggheten och stabiliteten i den lätt dysfunktionella familjen. Det är inte utan att man både en och två gånger tänker att de vuxna borde skärpa sig och bete sig som folk. 

Att i princip varje liten biroll är spelad av namnkunniga skådespelare gör sitt för att det mer ska kännas mer som en filmad pjäs än något annat. Marika Lindström spelar svärmor men får knappt några repliker. Elisabeth Carlsson är den småvimsiga bibliotekarien som aldrig får ta plats i berättelsen annat än som kortvarigt kärleksintresse för Lassgård. Stundtals får man känslan av att det hela är inspelat i pausen av ett Beckavsnitt, för nästan varje ansikte är känt sedan tidigare. Men det ska inte gnällas allt för mycket på castingen, för birollerna rymmer även en del ljusglimtar som den snikne svärfadern Halvar (Ingvar Hirdwall) och den bortkomne men välmenande flyttgubben Jarmo (Ivan Mathias Petersson). Speciellt Hirdwalls gubbtjyv är lysande och stjäl varenda scen han är med i. När jag tänker efter hade jag nog hellre sett än film om honom än om den lite menlöst godhjärtade Bjarne.

Det finns mycket att uppskatta i "Miraklet från Viskan", men mindre att älska. Miljöerna runt ån Viskan är vackra, tempot är makligt men behagligt och humorn lågintensiv. På många sätt känns det som en Colin Nutley-film minus dennes känsla för folklighet. Som en stunds underhållning för Svensktoppen-generationen gör den sitt jobb, men som film räcker den inte riktigt hela vägen.