Miral 2010

"Miral" är den kritikerhyllade regissören och konstnären Julian Schnabels fjärde spelfilm, och precis som i hans mest kända verk "Before Night Falls" och "Fjärilen i glaskupan" utgår amerikanen här ifrån ett befintligt material. Den palestinska journalisten Rula Jebreal har skrivit manuset baserat på hennes egen roman med samma namn, en historiserande skildring av Israel-Palestina-konflikten med självbiografiska inslag sedd genom en ung flickas ögon; Schnabel har i intervjuer sagt att hans egen judiska bakgrund på ett intressant sätt kvalificerar honom för att berätta denna "den andra sidans" historia på vita duken.

Filmen är en samproduktion mellan Frankrike, Italien, Indien och Israel och spelades in på plats i Jerusalem, med indiska stjärnskottet Freida Pinto, glödhet efter "Slumdog Millionaire" och Woody Allens senaste, i huvudrollen, och frånsett välbekante Willem Dafoe i en liten biroll och Vannesa Redgrave i en mikroskopisk sådan så är ensemblen mestadels av arabiskt ursprung. Att det till största delen ändå talas engelska med brytning förtar som alltid en del av trovärdigheten, men att den autentiska strävan här har varit stor är tydligt.

Och storyn i sig är anspråksfull; den spänner över fyrtio år och tar sin början 1948 med den palestinska, kvinnliga idealisten Hind Husseinis uppstartande av ett barnhem för föräldralösa i den nyligen skapade Israeliska staten. Inom loppet av ett halvår hade Dar Al-Tifel-institutet, som Husseini döpte skolan till, över tvåtusen elever, och under den filosofiska parollen att vägen mot fred stavas utbildning snarare än våld fortsatte den att växa. Hit kommer sjuåriga Miral i slutet av sjuttiotalet, då hennes välmenande Imam till pappa inte klarar av att uppfostra henne själv efter att hans manodepressiva och svårt alkoholiserade fru har begått självmord. Hennes smärtfyllda historia får vi också följa, och en bra bit av filmen har gått innan Miral själv, som naiv sjuttonåring vars arbete på en flyktingförläggning innebär ett politiskt och omvälvande uppvaknade, driver berättelsen framåt.

Miral blir kär i den politiske aktivisten Hani som ämnar ta tillbaka Palestina med våld; indoktrinerad av honom är hon strax själv politiskt komprometterad och terroriststämplad, något som leder till skarp konflikt mellan henne och hennes far, som precis som Hind Husseini förespråkar pacifism och fromhet. Motsättningarna mellan judar och palestinier, kontrasten mellan idealism och bister verklighet, fredligt samtal kontra våld - allt detta filtreras sedan genom Miral och hennes kamp för att skapa en identitet i en verklighet vars politiska motsättningar och konflikter hör till världshistoriens mest infekterade. Vilken väg ska man gå?

För att vara en film som skildrar ett såpass tragiskt, aktuellt och komplext ämne så bleknar "Miral" förvånansvärt fort efter biobesöket. Rent visuellt är den heller inte lika utsökt som de två tidigare nämnda Schnabel-filmerna, men då ska man veta att denne regissör också skämmer bort tittaren. Fotot i "Miral" är lysande, och ett par sekvenser, särskilt en som innefattar havets vågor, är rent poetiska, Schnabel har en förkärlek för och en förmåga att arbeta med en subjektiv kamera som slår alla upptänkliga 3D-animationer med hästlängder vad gäller förmågan att gripa tag i tittaren. Det är också en trovärdig film som väjer för simplifieringar och svartvita porträtt och som i rent bildningssyfte därför förtjänar att nå sin publik (vilket kan bli knepigt i USA om man reducerar den till "Pro-palestinian" och till vardags nöjer sig med att bli serverad ensidiga demoniseringar av denna "andra sida").

Jag tror snarare att det är en känsla av redovisningsplikt och det faktum att den andra hälften av storyn tappar i dramatik som gör att "Miral" slutligen blir en film att imponeras, snarare än att hänföras av. Att titelkaraktären gör entré så pass sent förstärker dessutom känslan av att den är något för lång, och för cynikern kan en viss mättnad infinna sig inför några av de präktiga personporträtten, hur äkta de än må vara. Men att Julian Schnabel och övriga inblandade har tagit sig an ämnet på ett vuxet och omsorgsfullt sätt råder inga tvivel om.