Mirrors 2008

I ett sista försök att få ordning på sitt liv tar Ben Carson jobbet som nattvakt på Mayflower. New York-varuhuset, som brann ner till grunden fem år tidigare, är en mörk och skrämmande plats men så mycket värre kan det ändå inte bli för ex-polisen Ben. De senaste månaderna har han fått kicken från sitt jobb efter en dödsskjutning och blivit lämnad av fru och barn. Han må knapra tabletter och slagga på lillsyrrans soffa, men han har nu i alla fall ett jobb att gå till. Trots att hans företrädare tog livet av sig på ett ytterst brutalt sätt, och trots den egendomliga varningen från dagvakten att inte stirra in i speglarna…

Men jo, Ben stirrar in i speglarna, och vad han ser är inte trevligt. Snart börjar även familjen att hemsökas av syner, ljud och oanade krafter. Var det någon som sa ”asiatisk remake”? Helt korrekt är detta en nyinspelning av något sydkoreanskt, bara i de trakterna kan de komma undan med larviga historier som denna. Något vi skräckälskare fått lära oss att leva med. Men visst är speglar betydligt mer skrämmande än, låt säga, mobiltelefoner, videoband eller andra vardagssaker som gått bananas på film det senaste decenniet? Och med en regissör som Alexandre Aja bakom ratten blir ”Mirrors” en alldeles funktionabel thriller.

Bara 25 år gammal rivstartade han karriären med den intensiva “Haute Tension” (utgiven på svenska som “Switchblade Romance” – som trots fånig titel är en liten pärla bland direkt-till-dvd-rysare som inte bör missas), fortsatte med att göra om Wes Cravens “The Hills Have Eyes” för dagens publik (som jag vill minnas som ett obehagligt om än tyvärr inte lika nyskapande tillskott i rysargenren), och gör i och med ”Mirrors” sin tredje film. Ska man ge sig på att summera denna början på en förhoppningsvis blomstrande karriär, så ser man snabbt en röd tråd. Vår unge fransman lyckas alltid hitta ett sätt att göra sina skräckisar riktigt effektiva (oavsett hur mycket storyn i grund och botten suger, det är ”Mirrors” ett fint exempel på). Ge honom några år så kan vi hoppas att han även lär sig att undvika klyschor. Isåfall har han all potential att bli lika stor som förebilden Craven.

Främst för att Aja förstår grunderna i en lyckad skräckis. Här blir vi rejält bortskämda med mörka miljöer, otäcka barn, krypande monster och gorescener som får den mest härdade att blunda – Amy Smarts blodiga sorti är en riktig tappa-hakan-scen. Och som han älskar sitt kolsvarta varuhus, vem kan klandra honom? Speglar, skyltdockor och sot skapar en härligt omysig atmosfär som bara en ensam stackare med ficklampa kan göra ännu läskigare. Stundtals är “Mirrors” mer ”Silent Hill” än vad ”Silent Hill” var.

I huvudrollen gör Kiefer Sutherland vad han ska, varken mer eller mindre. Efter sex säsonger med ”24” var jag rädd att få se supersnuten Jack Bauer i fel miljöer, och man blir lite skeptisk när han börjar skjuta omkring sig – på speglar, oftast – men skådespelaren lyckas ändå visa lite andra sidor av sig än vad tv-serien tillåter honom.

Så kommer vi till det oundvikliga antiklimax. Vad i all världen har alla dessa speglar emot denna stackars nattvakt? Mysteriebiten som utvecklas, med ett nedlagt mentalsjukhus (gäsp, sett det förr) och en psykotisk nunna (okej, lite kul) skulle man kanske ha slipat lite mer på. Men allt som allt är filmen både snyggare och kusligare än vad den borde vara.