Misery Loves Comedy 2015

Komik är något alldeles speciellt. Alla har vi någon gång suttit och skrattat så tårarna sprutar i en salong full av vilt främmande människor. Att dela en sådan upplevelse är på samma gång förlösande och väldigt intimt. 

I skådespelaren Kevin Pollaks (kanske mest känd som Hockney i "De misstänkta") regidebut "Misery Loves Comedy" får vi möta några av alla de personer som har gjort det till sitt livs kall att få andra att skratta. De delar med sig av ögonblicket då de först insåg att de var roliga, hur de valde att göra karriär av det, samt de tuffa stunderna i rampljuset – för att till slut ta sig an den ultimata frågan: Måste man vara olycklig för att kunna vara rolig?

Tesen är plockad från det faktum att flera komiker levt med svår depression. En del – Robin Williams, Freddie Prinze, "Saturday Night Lives" Charles Rocket och svenska Micke Dubois – har till och med begått självmord. Vanligare är dock att komiker delar med sig och gör humor av sina kortakommanden genom att skämta om drogmissbruk, fetma och andra svagheter, sånt som de flesta av oss brukar försöka dölja.

Men även fast filmen går in på det här tuffa ämnet så görs det med lätt hand, och alltid med en dos av humor. Till exempel säger Freddie Prinze Jr med ett leende att ”Min pappa var kanske roligare än jag, men jag är smartare än honom”. 

Men framför allt är "Misery Loves Comedy" en lättsam och rolig inblick i hur det är att vara komiker. Kevin Pollak har intervjuat över 60 celebriteter, många väldigt kända namn som Jimmy Fallon, Tom Hanks, Matthew Perry, Judd Apatow och Jason Alexander, men också många som är mer okända, i alla fall för en svensk publik. 

Fördelen med att göra en dokumentär om roliga personer är att det finns många underhållande klipp att välja på när filmen ska klippas ihop. Men det finns nackdelar också. Det märks att Pollak har lagt fokus på att visa hur många olika talanger han har fått att delta. Flera av dem dyker bara upp någon enstaka gång med en kul kommentar, vilket inte leder filmen framåt utan gör att den snarare blir en rad korta sketcher. Om det hade varit så roligt att man vridit sig av skratt hade det väl varit en sak, men ibland faller dessa betydelselösa kommentarer rätt platt och lämnar en tystnad efter sig. Det blir lite segt i mitten.

Pollak hade tjänat på att sålla mer mellan alla de timmar han filmat, och striktare hållit sig till devisen ”kill your darlings”. Hade han låtit fem, eller kanske tio, av de komikerna med mest djup få leda filmen igenom de frågor den ställer hade det blivit ett mer fokuserat och givande slutresultat. 


Frågan som titeln leker med får inget entydigt svar, men filmen tar sig an en hel del intressanta aspekter av livet som komiker. Framför allt är det spännande att få höra hur de flesta av dessa framgångsrika personer någon gång totalt har ”bombat”, dvs framträtt utan att en enda person har skrattat. De flesta av oss som sett stå-uppare har varit med om detta, fast som publik. Nu får vi en inblick från den andra sidan, hur komikerna fullkomligen känner åskådarnas avsky och undrar om de kommer att ta sig ur detta levande. 

Det är här filmen är som bäst och kommer som närmast att besvara kärnfrågan, vilken typ av person man måste vara och vad man får stå ut med om man väljer denna karriärbana. De flesta beskriver lyckade kvällar på scenen som den ultimata drogen – de bara måste ha mer – samtidigt som misslyckandet som framkallar riktiga hatkänslor alltid lurar runt knuten. Du kanske inte måste vara miserabel för att bli komiker, men "Misery Loves Comedy" visar verkligen att det är ett yrkesval som bara de allra modigaste eller dumdristigaste av oss skulle klara av.