Miss Pettigrew Lives for a Day 2008

Livet ser blekt ut för den rättrådiga Miss Pettigrew, när hon blir sparkad från guvernantjobbet. Hon är måhända grå men har svart bälte i sunt förnuft. Men även för en dam van att landa på fötterna är mellankrigstidens London en tuff plats för en kvinna utan jobb eller pengar.

Som tur är driver desperationen vår guvernant att stjäla ett uppdrag ämnad för en annan – ett drag som ändrar hennes liv i grunden. Hon blir sekreterare åt den amerikanska skådespelerskan Delysia Lafosse, som (turligt nog) saknar allt vad förnuft heter.

Medan Pettigrew väljer lämpliga strategier för att hantera Delysias tre beundrare kommer hon även den kyligt chica butiksägaren Edyth och hennes tillkommande underklädesdesignern Joe (de båda gestaltas fantastiskt av Shirley Henderson och Ciaran Hinds) inpå livet – ett par som drabbats av egna kärleksproblem. Under ett sprängfyllt dygn får miss Pettigrew pröva sitt gråsprängda förnuft till det yttersta, drabbas av känslostormar och uppleva fröjderna av en makeover.

Guldålderns screwballkomedier tillhör måhända en svunnen era. Men det innebär inte att klockan inte kan vridas tillbaka ett varv. Med hjälp av en noggrant utvald samling skådespelare ger sig tv-bekante regissören Nalluri på att försöka göra det omöjliga – och lyckas ganska bra. Mycket av framgången kan förstås tillskrivas Frances McDormand. Lika självklart närvarande som hon varit i ”Fargo”, ”North Country” och andra filmer är hon i rollen som titelhjältinnan Miss Pettigrew. En slags mellankrigstidens Mary Poppins som saltar sin medicin med lätt sarkasm men alltid har sina medmänniskors bästa som mål.

Skådespelerskans tillskansade brittiska dialekt flyter på och hennes scener tillsammans med den likaledes fascinerande Ciaran Hinds tillhör filmens höjdpunkter. Deras gestaltning är stark och trovärdig, medan Amy Adams ibland överdriver det neurotiska draget hos sitt – förvisso sympatiska – skådisvåp. Ibland kan delar av det komiska anslaget bli tungrott, men det tar filmen igen med sina skådespelare som för det mesta slår an rätt ton, ner till minsta biroll.

Scenografin och kostymerna tillför en känsla av tidsenlighet som ger en fin inramning åt det dramatiska dygn som äger rum. På ytan är ”Miss Pettigrew” en lättviktig bagatell. Men liksom hos förebilderna från Hollywoods guldera finns det seriösa tongångar under den lätt farsartade ytan och showbizglamouren. Det handlar om verkliga människor med vardagliga problem som vi kan identifiera oss med. Det sentimentala ruset tar inte över. Men nostalgin härskar såklart ostörd ändå.

Trots att de gamla screwballfilmerna tillhör en svunnen tid där underliggande satir behövde en snäll förpackning är det begripligt att man kan sakna dem. För även i den här uppdaterade versionen finns en värme i tilltalet som är sällsynt i dagens film – och som visar vad vi alltför ofta går miste om bland dagens industriförpackade konceptrullar.