Miss Potter 2007

I ”Miss Potter” får Renée Zellweger återigen sträcka sina dialektmuskler då hon tar sig an den kända barnboksförfattaren Beatrix Potter. Jag måste medge att hon klarar den uppgiften bra. Däremot störs jag ibland av att se Bridget Jones i 1900-tals kläder och jag vet inte om det är dialekten eller Zellwegers gestaltning av miss Potter. Det känns dock inte passande då dessa två karaktärer inte har någonting gemensamt. Beatrix levde för det första hundra år tidigare än miss Jones och den tidigare är allt annat än en cynisk londonbo. Hon är tvärtom en mycket fantasifull och nästan naiv kvinna. Historien och titelkaraktären framstår som väldigt enkla men ändå känner jag inte att den är ytlig eller meningslös. Den är hela tiden lättsam utan att vara trivial. Miss Potter kanske inte hade det mest spännande liv som man kan tänka sig men hennes historia är ändå värd att berätta och den berättas på ett väldigt charmigt sätt. Jag gillar att alla filmer inte måste vara fulla av det ena spektakulära människoödet efter det andra. Enkla historier behöver faktiskt inte vara tråkiga. Filmen hoppar mellan Beatrix barndom, början på hennes karriär och slutet på hennes ungdom och det hjälper till att ge ett bra flyt. Det blir aldrig tråkigt eller ointressant. Däremot är historien så glad och rosa under den fösta halvan att jag hela tiden sitter och väntar på att katastrofen ska slå till. Det gör den aldrig riktigt vilket får mig att tänka ”jaha?” när eftertexterna rullar men det behöver inte nödvändigtvis ta ner hela filmen. Jag har trots allt fortfarande varit intresserad av denna kvinna under hela filmen och jag har definitivt blivit engagerad i hennes öde. Jag är även till viss del fängslad av hennes personlighet. Är hon dum och naiv eller envisas hon vara att se världen från den ljusa sidan? Jag vet fortfarande inte.  ”Miss Potter” är inte en underdog-historia om en kvinna som lyckas mot alla odds. Inte heller är det en kärlekshistoria. Det är en enbart en skildring av en känd kvinnas liv och jag sitter med ett leende på läpparna nästan hela tiden. ”Miss Potter” är utan tvekan en feelgood-film som inte får åskådaren att känna sig vemodig efteråt och det är den typen av film den bör vara med tanke på den typen av böcker hon skrev. Jag är däremot inte helt nöjd med Zellwegers skådespelarinsatser. Visst att hon är bra, speciellt i de känslosamma ögonblicken men ibland känns det nästan som om hon gör narr av sin karaktär. Jag tror inte det är syftet men det blir resultatet ibland när hon tar käckheten hos miss Potter till det extrema. Men över lag är hennes skådespeleri i linje med hela filmens lätthet och det gör att ”Miss Potter” är en gemytlig film men jag kommer troligtvis inte att komma ihåg den när jag sitter bänkad framför Oscarsgalan.