Miss Secret Agent 2 - Armed and Fabulous 2005

Bara själva siffran i titeln får mig att bli lite tveksamt inställd till denna film. Vilket är dumt, då det finns en hel del bra uppföljare. Men trots att jag många gånger blivit överbevisad har jag ändå kvar en djupt rotad misstänksamhet gentemot alla filmvärldens tvåor. Och det beror inte på att de producerats i syftet för att tjäna pengar, då jag personligen anser att det inte är fel att göra film av kapitalistiska skäl, så länge som filmen ifråga är bra. Vilket de flesta uppföljare, enligt min, kanske ringa (beroende på vem man jämför med), erfarenhet inte är.

”Miss Secret Agent” är en helt ok film som man kan se på TV om man har lite tid över och inget intressant att göra. Tvåan tar vid några veckor efter att ettans handlings slutat (i vår värld har det dock gått fem år mellan filmerna, vilket syns). Efter att ha kommit på andra plats i ”Miss USA” (till de få personer som inte vet kan jag säga att detta skildrades i ”Miss Secret Agent”) är Gracie Harts (Sandra Bullock) ansikte välkänt. Vilket definitivt är till nackdel om man är FBI-agent och arbetar ”undercover”. Situationen blir till slut ohållbar och Hart övertalas av sina överordnade till att byta karriärsbana genom att bli FBI:s ansikte utåt och därmed använda sitt nyvunna kändisskap till att göra reklam för Byrån och försöka förbättra dess något matta rykte. Alla är nöjda och glada, tills Harts två goda vänner Cheryl (Heather Burns) och Stan (William Shatner) kidnappas. Hart ser sig därmed tvungen att återvända till det ”riktiga” polisarbetet.

Nu är det så, att när jag skriver en recension, vill jag att det jag textar inte skall vara en skrift i mängden. Och som vi alla vet brukar de flesta uppföljare inte mottagas särskilt väl av filmkritikerna. Därför känns det ganska olustigt, eller rättare sagt tråkigt att såga denna film då jag gissar att den överlag kommer att få ett kallt mottagande. Så för att ha något positivt att skriva om, försökte jag verkligen, när jag såg ”Miss Secret Agent 2”, hitta bra inslag. Och riktigt så illa var det inte att jag inte kunde hitta något – för det finns vissa scener som är lite roliga. Men under större delen av tiden var jag glad över att jag valt sätta mig längst upp i biosalongen där de s.k. parstolarna (= extra bred stol för två personer) finns, så att jag åtminstone slapp påminnas om hur obekväma biostolar kan vara när man ser en dålig film.

Jag är säker på att samtliga medverkande i ”Miss Secret Agent 2” hade det roligt under inspelningen (om inte annat så tyder de misslyckade scenerna som visas under eftertexterna på det). Men det räcker inte långt. För en biograffilm har, till skillnad från filmer som lekmän gör om och för sina kompisar, en publik att ta hänsyn till. Och det har man inte gjort här. Man har tagit en tråkig historia, en blek kopia av föregångaren. Plus skämt som faller platta till marken (och som dessutom är förolämpande gentemot publiken – trodde verkligen denna films skapare att vi, alla åskådare, är så ointelligenta att vi uppskattar dessa ”lustigheter”?). Samt moraliska s.k. visdomsord som vi alla känner till sen dagistiden, men likväl vet vi att de visserligen låter fint i teorin men inte är möjliga i praktiken. Blanda detta, så får du en film som skall föreställa en komedi. Att jag tvekar att kalla ”Miss Secret Agent 2” för en komedi beror inte på att jag har fel humor eller på att jag gick ut från biografen på ett betydligt sämre humör än vad jag hade haft när jag kom dit. Utan på att jag har svårt att tänka mig att det överhuvudtaget finns någon som kommer att skratta mer än fem gånger under en visning. Och fortfarande, när jag sitter här och skriver denna recension kan jag inte förstå anledningen till att man överhuvudtaget gjorde denna film. Varför ställde Sandra Bullock upp på detta? Hade regissören inget bättre för sig? Kunde inte manusförfattaren inse sina begränsningar? Det skäl jag kan komma på är att de inblandade endast ville tjäna, mycket pengar och struntade i om slutresultatet var roande eller ej. Vilket jag, trots att jag är uppväxt i ett kapitalistiskt klimat och därmed borde vara van, tycker är sorgligt. Därför uppmanar jag er alla att inte se denna film (åtminstone inte på bio). Strunta i den så att höjdarna i Hollywood förstår att man inte kan slänga åt publiken vad som helst. Skall de tjäna pengar, så får de anstränga sig lite först.

Och även du som vill se tvåan för att du tyckte så mycket om ettan bör tänka om. För du kommer förmodligen bara bli besviken på att det du får se inte är en repris utan en anemisk dubbelgångare av din tidigare, goda upplevelse. Äsch, varför ens försöka förklara när Jonas Gardell lyckas formulera detta så mycket bättre i ”Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter”: ”Änglagård må följas av Änglagård 2, men historien är redan berättad (…). Vi kräver av det underbara att det alltid skall kunna återskapas på nytt och återupplevas gång på gång. Vi kräver att det alltid skall gå nya tåg. Där står vi på perrongen och stampar med foten. Stationshuset släcks ned och högtalarna slutar att knastra. Vi står kvar där och väntar. På ett tåg som inte kommer. För det kan ju inte komma mer”.