Miss Violence 2013

"Dogtooth" handlar om en grekisk, till synes vanlig, familj bestående av mamma, pappa och tre vuxna barn. Det som ingen vet är att föräldrarna har isolerat sina tre barn från omvärlden och håller dem till fånga i deras hus som ligger i utkanten av en stad med berg som närmsta granne. Syskonen är ovetande om världen utanför eftersom de aldrig har varit utanför huset och trädgården. Föräldrarna har manipulerat barnen att tro att till exempel katter är köttätande monster, att ha sex med sina syskon inte är något fel och att allt utanför deras hus är livsfarligt. Denna film såg jag på 2009 års upplaga av Stockholms Filmfestival och jag har nog aldrig blivit så psykiskt och fysiskt tillplattad av en film tidigare eller efter. Filmen vann rättvist Bronshästen på festivalen.

"Miss Violence" har flera likheter med "Dogtooth", den är också från Grekland och har en liknande handling och stämning, även om den är något mer konventionell i sin stil. När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå̊ självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka. Filmen skildrar familjens märkligt känslokalla strävan att dölja den faktiska anledningen till dotterns självmord.

Inledningen är riktigt stark och väcker stort intresse. Under första delen läggs mycket av tiden på att försöka förstå hur familjebanden hänger ihop. Något som tidigt står klart är att mannen i huset är en patriark och tyrann och att de övriga i familjen är hjärntvättade. Skildringen av familjen är politisk (liknande George Orwells roman "1984") där pappan fungerar som härskare och de övriga som de kuvade underordnade. Filmen tar upp svåra ämnen som incest och självskadebeteende och Alexandros Avranas berättar historien på ett väldigt osentimentalt sätt vilket gör att sanningen slår desto hårdare i magen. "Miss Violence" är tragikkomisk till sin yttersta spets. Det är makabert men blir stundtals "roligt" i all sin absurdhet.

Avranas vann ett Silverlejon i höstas på Venedigs filmfestival och Themis Panou som spelar pappan prisades också på festivalen. Alla skådespelarna gör svåra roller men lyckas förkroppsliga sina karaktärer på ett väldigt imponerande sätt. Eftersom en stor del av filmen utspelar sig i familjens hus känns det stundtals som ett teatraliskt kammarspel (som flera av Ingmar Bergmans filmer är, exempelvis "Viskningar och rop" och "Höstsonaten") där vi får följa familjens medlemmar och deras relationer på ett obehagligt nära håll. Regissören låter, likt Giorgos Lanthimos i "Dogtooth", åskådaren själv dra sina egna slutsatser och inget skrivs på näsan. Hans kamerateknik består av långa tagningar och närbilder där det inte ens klipps i de visuellt sett mest hemska scenerna. Fotot är för övrigt ursnyggt.

Filmen känns något långsam. Det bränner till ordentligt när utomstående dyker upp i handlingen, exempelvis socialtjänsten som tvivlar på att allt står rätt till i den utåt sett välordnade familjen, fler sådana scener hade filmen tjänat på.

Den är tung, mardrömslik och provocerande. "Miss Violence" berättar en annan historia på ett lite annorlunda sätt än "Dogtooth" och känns också lite tillgängligare. Trots detta är de väldigt lika, om du avskydde "Dogtooth" bör du därför hålla dig borta!