Mitt längtande hjärta 2012

Mark O'Brien var en man som i ung ålder drabbades av polio vilket resulterade i att han förlamades från nacken och neråt, och fick spendera resten av livet i en järnlunga för att kunna andas. Det hindrade honom dock inte från att ta examen och bli en framgångsrik författare och journalist.

Vid 36 års ålder bestämmer han sig för att han inte vill dö som oskuld, och med godkännande från den lokala prästen (William H. Macy) anlitar Mark Cheryl (Hunt), en slags sexterapeut som ska hjälpa honom att finna sin sexualitet och fullborda samlag. Under deras möten utvecklas inte bara Mark sexuellt utan även en oväntad, intim relation mellan de två.

Vanligtvis har jag svårt för amerikanska, verklighetsbaserade dramer där en man med något slags handikapp förälskar sig i vacker, blond kvinna. Här lyckas man tack vare suveräna huvudrollsinnehavare och trovärdiga karaktärer att undvika de värsta stereotyperna. Man känner för Mark, som trots allt är en vanlig, sympatisk kille, och det känns fullt logiskt att både han och den jordnära Cheryl (som aldrig blir någon knasig hippie, tack och lov) faller för varandra.

Vissa - i synnerhet pryda amerikanare - lär finna den frigjorda synen på sex och människans "syndiga begär" i kombination med rollfigurernas religiösa aspekter minst sagt kontroversiella. Det är en (bokstavligen) naken film, samtidigt som den är relativt osexig. Men bland all sjukdom, religion och sex finns här en rörande berättelse om en man fångad i en trasig kropp som bara vill bli älskad.

Inte oväntat är det stjärnorna som lyfter filmen. Hawkes, äntligen i en välförtjänt huvudroll, har en gnällig stämma som påminner oroväckande om Sean Penns men spelet är mer avspänt och poetiskt än nämnd Oscarsvinnares stundtals inställsamma överspel. Hunt, som varit frånvarande vita duken ett tag, gör en välkommen comeback i en pålitligt varm, mänsklig och nedtonad prestation.

Tyvärr är inte filmen den fullträff man önskar, trots delar som både roar och berör. Fokuset är svajigt och - som om man inte riktigt vet hur man ska fylla ut tiden - en hel del tid läggs på flera av Marks assistenter (främst begåvade Moon Bloodgood) vilket egentligen inte leder någonstans. Vi lär aldrig riktigt känna Mark in på djupet, utan han förblir en filosofisk om än underhållande berättarröst.

Med tanke på talangen framför kameran och den fängslande historien så hade man önskat en mer stabil regissör och manusförfattare: Ben Lewin har inte gjort långfilm på 18 år och har innan dess i ärlighetens namn inte gjort något nämnvärt. Filmen är trots allt sevärd, för det är svårt att inte ryckas med i Marks öde och bannemej om inte Hawkes knycker en Oscarsnominering - det förtjänar han.