Mitt liv med Liberace 2013

En intressant men tragisk kuriosa kring "Mitt liv med Liberace" är att man tvingades göra den för TV-bolaget HBO efter att praktiskt taget alla filmstudios tackat nej. Detta för att de, enligt Steven Soderbergh, tyckte filmen var "för gay". Bisarrt, inte bara med tanke på man år 2013 kan spegla tillbaka på succéer som "Brokeback Mountain" och "Milk", utan även för att filmen förenar Oscarsvinnarna Soderbergh, Matt Damon och - i en fantastisk comeback - Michael Douglas.

Den senare spelar titelrollen som den flamboyante pianisten kanske mest känd för sina häftiga scenkostymer (aldrig lär du se Douglas bära så mycket glitter och paljetter igen). Damon är Scott Thorson - den naiva, hunkige ynglingen (!) som träffar Liberace i mitten av hans karriär och omgående blir hans älskare såväl som högra hand (sexskämt oavsiktligt). Men det udda, hemliga förhållandet åker på kraftiga smällar i form av svartsjuka, droger och bråk.

På pappret är det med historien, regissören och skådespelarna en lockande idé. Och visst levererar de, speciellt Douglas som efter sjukdom och en rad lättglömda roller äntligen får glänsa ordentligt. Till skillnad från den lätt teatraliske Sean Penn i "Milk" så är Douglas perfekt nedtonad i sin gayattityd och känns förvånansvärt naturlig. Visst är han fjolligare än någonsin men man bör ha i åtanke att han trots allt spelar Liberace, och det blir heller aldrig oseriöst publikfrieri. Även Damon är pålitligt bra om än en aning anonym i sin pojke-på-vift-roll (åldern till trots så köper man det).

Filmen stora problem är att den är alltför konventionell och förutsägbar. Även för den som inte kan historien så är kurvorna i den välbekanta framgångssagan alltför uppenbara. Vi har sett det i samma tidsålder ("Boogie Nights", "54"), samma miljö ("Walk the Line", "Ray") och senast av samma regissör ("Magic Mike", som led av liknande problem). Mycket kan troligen skyllas på den orättvisa TV-budgeten, men även manuset (baserat på Thorsons bok) av Richard LaGravenese vars meriter begränsar sig till "PS I Love You" och "Water for Elephants".

Man hade behövt mer av den lilla humor som stundtals uppenbarar sig (speciellt i form av Rob Lowes briljanta plastikkirurg). Men även en djupare inblick i Liberace som person, och speciellt hans musik. Nu blir han mest en manipulativ, ytlig fjolla om än en underhållande sådan. Brist på utvecklade biroller (Dan Aykroyds repliker kan räknas på fem fingrar) gör också att filmen haltar fram på ständiga gräl ömsom kärleksförklaringar mellan kärleksparet. Det blir helt enkelt inte tillräckligt intressant.

Det är synd på ett sådant spännande upplägg, både handlingsmässigt och de inblandade talangerna. Sevärt är det dock, mest tack vare Douglas passionerade närvaro. Och visst är det ett läckert hantverk med fantastiska detaljer i kostym, scenografi och makeup. Dessvärre stjälps filmen av ett spänningshandikappat manus. En sådan färgstark personlighet som Liberace förtjänar något större.