Mitt super-ex 2006

”Mitt super ex” (den heter faktiskt så, särskrivningen har numera nått ända in bland filmtitlarna) är en komedi om den unge manhattanarkitekten Matt Saunders – tänk genomtrevlig, dumsnäll, amerikansk helyllegrabb – och hans förhållande med G-girl – en kvinnlig stålmannenkopia med superkrafter. Låter det lovande? Låt mig säga så här: jag skrattar högt en gång i biosalongen, och det är under trailern för ”Borat”, som visas före filmen.

Här är handlingen i korthet: G-girl och Matt blir tillsammans efter att Matt hindrat en tjuv från att ta G-girls väska. Matt upptäcker att det inte är lätt att ha en superhjältinna som flickvän (hon sticker alltid iväg för att rädda världen vid olämpliga tillfällen; sängen pajar av allt super-juckande; den onda skurken Professor Bedlam hittar jämt på nya elakheter). Matt gör slut och blir tillsammans med sin arbetskamrat Hannah istället. G-girl flippar ut av svartsjuka och börjar göra livet surt för Matt och Hannah. Matt lierar sig med Professor Bedlam för att beröva G-girl hennes superkrafter. Det går inte riktigt enligt planen, men allt slutar ändå lyckligt.

Att den här filmen görs, än mer går upp på bio, är en gåta. Den enda anledningen till att den inte släpps direkt på video stavas förmodligen Uma Thurman, ett namn som självklart lockar folk till biograferna. Men att Uma väljer att göra rollen som G-girl övergår all vett och sans, för det här måste räknas som ett av karriärens riktiga lågvattenmärken. Hon kanske har en sjuk och hemlig böjelse för att uttala platta och plumpa one-liners som ”Då kör jag upp en motorsåg i röven på dig” (svaret på Matts fråga om vad som kommer att hända ifall han gör slut).

Det är nämligen den genomgående nivån på humorn; ingen intelligens, inga poänger – bara en ändlös parad av trötta och infantila repliker, allt som oftast med sexanspelning. Här är ännu ett exempel: Matt och bästa kompisen åker tunnelbana. Matt frågar: ”Vilken superkraft skulle du ha om du fick välja?” Kompisen: ”Kraften att kunna suga av mig själv.” Endast en scen fungerar, och det är när den svartsjuka G-girl med hjälp av sin laserblick tatuerar in ”Dick” på Matts panna strax innan han ska ha ett viktigt kundmöte. Enkel situationskomik som faktiskt är lite kul.

Manusförfattaren heter Don Payne, och han har tidigare varit både producent och medförfattare till ”The Simpsons”. Det är högst märkligt eftersom ingen av den slagfärdighet och briljans som finns i ”The Simpsons” går att spåra i ”Mitt super ex”. Och det för oss in på det största mysteriet av alla: Vilken publik är den här filmen ämnad för? Den enda grupp som möjligtvis skulle ha något utbyte av den är nog små barn på grund av de trots allt välgjorda specialeffekterna. Men varenda skämt går över huvudet på dem – och under bältet på oss andra.

Regissören Ivan Reitman är mest känd för succén ”Ghosbusters” från 1984. Sedan dess han stått bakom en rad komedier av betydligt lägre kvalitet. Tråkigt nog fortsätter färden utför med ”Mitt super ex”, låt vara i ett ganska påkostat och stjärnspäckat åk.

Det klankas ofta ner på svensk film, men många glömmer lätt att lägstanivån trots allt är rätt hög här jämfört med allt som produceras i USA. ”Mitt super ex” är en särdeles äcklig bajsklump i den strida golfström av skit som flödar hit västerifrån. På samma sätt som det är en plikt att inte köpa mattor som knutits ihop av barnarbetare eller kött från belgiska monsterkor, är det en plikt att inte gå och se ”Mitt super ex”. Bespara oss en uppföljare.