MLK/FBI 2020

Människor som förespråkar och lever enligt no-harm-principen och aktivt manifesterar allas lika värde är självklart ett hot mot hierarkiska och auktoritära system, FBI ej undantaget. I ”MLK/FBI” lyfter regissören tidigare hemligstämplat material för att belysa hur FBI arbetade emot en av vår tids starkaste röst för ett enat folk. Kanske är detta faktum något som förvånar vissa, men att J. Edgar Hoover, ”The Guardian of American Life”, inte hade rent mjöl i påsen tycks självklart. Varför skulle en statlig intuition skapad för att utreda hatbrott och skydda medborgarnas rättigheter inte övervaka den nationella symbolen för frihet? Ännu en återspegling av den paradox som genomsyrar tillvaron.

Dokumentären är klassiskt uppbyggd på arkivmaterial. Nutida intervjuer varvas med klipp på tal och personbilder från förr. Trots det tilltalande svart-vita formatet finner jag bilderna nästan överflödiga. Rösterna som binder samman berättelsen är starkare, särskilt vid de tidpunkter då Martin Luther King får komma till tals. Orden har en kraft som fortfarande skär igenom bruset. ”Who we were and who we say we are and who we wanna be – what if these were aligned?”

Närvaron i hans röst påminner mig om hur jag av rädsla för konflikt oftare än jag vill erkänna har censurerat mig själv. Både i stort och smått. Martin Luther King bad inte om tillåtelse att få använda sin röst. Han ansökte inte om tillstånd hos valfri myndighet. Han tog sig inte rätten, utan var rätten. Talet, orden, det som då var en självklar icke-vålds metod som idag närmare blivit synonymt med kärnvapen. Men vad vore vi utan ord i ett samhälle som bygger på auktoritära strukturer?

Men dessa frågor är inte de som utåt lyfts i dokumentären. Den fokuserar på Martin Luther Kings bekantskap med Stanley Levison och hans kärleksaffärer vid sidan av äktenskapet med Coretta Scott. Hur FBI med J. Edgar. Hoover i täten lät övervaka honom för att vid behov kunna använda den insamlade informationen för att rasera hans trovädighet. Den antyder även att FBI borde känt till hotet som sedermera ledde till hans död.

 

I dokumentären talas det om hur detta är ”the darkest part of the bureaus history”. Att kasta strålkastarljus på en enorm intuition som FBI hyser jag full respekt för och intentionen att väcka publikens ifrågasättande förmåga uppskattas helhjärtat. Extra starkt känslomässigt blir det vid klipp från äldre både tecknade och spelfilmer som framställer den svarte mannen som omänsklig.

Dessvärre är dokumentären inte direkt spännande dramaturgiskt då den är för övertydlig i sin uppbyggnad, men den lägger ännu en pusselbit i en historia som fortfarande är mestadels dold. Och sänder en stark påminnelse om hur viktigt det är med varje människas rätt till frihet. Frihet till rörelse. Till sin egen kropp. Kroppen som bär på vår röst.

Jag nynnar till ”Fri som en fågel” och beundras över denna människa som var mod.