Moby Dick 1956

Ishmael älskar havet och när kärleken än en gång blir för stark tar han anställning på Pequod, för valjakt. Skeppet leds av den ökände kaptenen Ahab, vars enda mål är att hitta en stor vit val kallad Moby Dick. Ahab är ute efter hämnd, på grund av ett förlorat ben, och i sin besatthet visar han sig snart vara beredd att riskera både sitt och sin besättnings liv för att tillfredsställas.

Det som överraskade mig mest, var specialeffekterna, det område jag hade väntat mig minst av. "Moby Dick" visar istället med pinsam tydlighet vad jag och andra med mig redan visst, vad många moderna filmmakare behöver lära sig, att det inte behövs dataamimeringar för att ge stora djur liv i film, för en realistisk hantering. Det behövs inte ens mekaniska väsen. Det räcker med miniatyrer och korrekt kamerahantering, och det var tillräckligt för att jag mer än en gång skulle undra om de fått fatt i foto på en riktig vit val och klippt in.

Jag vet att Gregory Peck ("To Kill A Mockingbird") fick kritik för sitt porträtt av kapten Ahab, kanske inte så mycket för gestaltningen i sig som för sin ålder. Bokens Ahab är en gammal man och Peck var bara 38 vid inspelningen. Det här var inget som störde mig, jag har aldrig läst Melvilles roman och utifrån hur historien och karaktärerna gestaltades i filmen kändes aldrig Ahabs ålder fel. Peck gör helt i sin egen rätt en stark insats, speciellt när besättningen genom såväl retorik som med löfte om extra god ekonomisk ersättning hetsas att följa kapten Ahabs hat, och rent generellt i skildringen av Ahabs besatthet.

Minnesvärd var också Orson Welles (behöver han en närmare presentation? Det hoppas jag inte) i sin korta insats som predikande fader Mapple. Welles mäktiga röst och pondus ger styrka och äkthet, trots att det egentligen är aningen för teatraliskt, och uppvisar skådespeleri när det är som bäst.

Varför "Moby Dick" inte når upp till inledningvis nämnda klassikers nivå är svårt att peka på, ibland finns den avgörande pusselbiten helt enkelt inte där. Lite intressant, när jag tittar på tidigare titlar, är hur de alla är stilbildande film noir och hur det i "Moby Dick" absolut finns dylika tendenser och trådar. Någonting väl värt att prata närmare om, fast kanske hellre i en längre analyserande text där jag inte behöver oroa mig för att spräcka en angiven teckengräns. Däremot kan jag med övertygelse säga att det här är ett klassiskt hantverk av hög kvalitet och väl värd en synlig (fotot är dessutom fantastiskt fint) plats i filmhistorien.