Moderna tider 1936

I dag handlar det om iPads, 3D-tv och multiarbetare. 1936 i Charlie Chaplins "Moderna tider" var det en ny fabriksmaskin som huvudpersonen (Chaplin själv) inte klarade av att sköta vilket gör att han får sparken. Efter att han sedan råkat dra policiär uppmärksamhet till sig under en kommunistdemonstration sätter en gäng väldigt humoristiska konsekvenser i gång som innehåller ett både kärleksaffärer, nya jobb och en hel del dramtiska flykter. Utmed filmen planteras en hel del rätt intelligenta pikar åt hur det moderna samhället försöker bli av med människan och ersätta denna med maskiner. Kanske ett budskap som inte riktigt är helt inaktuellt i dag!

Som vanligt när det gäller Chaplin-filmer är detta en one-man-show. Han både regisserar, producerar, skriver manus och musik samtidigt som han spelar huvudrollen. Imponerande att han ändå lyckas hålla ihop hela skeppet så bra, för "Moderna tider" känns som en helgjuten film som både är genomtänkt och finslipad. Många scener i filmen har blivit bilder som de flesta i dag tänker på när man hör namnet Chaplin, inte minst den där han försöker att vara lika snabb med sin skiftnyckel som den nya maskinen. Både väldigt roligt och ganska tänkvärt.

Roland Totheroh var den som enligt produktionen stod för fotot, men i efterhand ska även Ira H. Morgan varit ansvarig för att fånga Chaplins vision på film. Båda herrarna har gjort ett ypperligt jobb för den svartvita kontrast som visar upp sig är lika glasklar nu. Även scenografin är helt makalöst bra och trots att det är uppenbart att fabriken och dess maskiner inte riktigt är de mest verklighetsbaserade finns det något kitschigt och kul att hur de är skapade. Sedan utspelar sig filmen inte bara i ett industrihus, utan även i vanliga hus, på gatorna och i ett fängelse. En sekvens där Chaplins karaktär av misstag får i sig kokain och spöar upp sina medfångare är något av det roligaste jag sett. Väldigt rakt och enkelt berättat, men just därför tidlöst roligt.

En annan nyckelfaktor är Paulette Goddard som spelar en föräldralös flicka som blir den som fångar Chaplins hjärta. Trots att det är ganska tydliga könsroller har flickan lite skinn på näsan och är den som får huvudpersonen att inse att det trygga inte är att ha det som man alltid haft det utan att gå framåt på bästa sätt. Slutet är ovanligt öppet för att vara 1936 och ger inte alla svar vilket känns ganska fräscht.

Ska man titta lite närmre på det som "Moderna tider" egentligen vill säga, förutom att vara underhållande slapstick, så handlar det mycket om hur det amerikanska folket led under den stora depressionen. Det handlar om hur desperata alla var för att få jobb och urusla arbetsförhållanden som utnytthade personer till max för att sedan byta ut dem mot moderna maskiner som drog ned kostnaderna. På flera sätt blir detta tydligt, inte bara på det sätt som Chaplin försöker hålla samma tempo som den nya tekniken. Även i sättet att skildra omvärlden känns intressant, inte minst hur fängelseväsendet och polisen fungerade och att auktoriteter inte alltid ska följas. Det fria folket är lösningen på problemen, inte att slava utan att någosin få något tillbaka.

Samtidigt är det genialiska med filmen ändå att den fungerar så bra som en vanlig komedi. Det finns gott om saker att skratta åt och med och är man på det humöret behöver man inte direkt analysera utan bara njuta av denna klassiker.

Ska man vara lite kritisk så är väl kvinnoporträtten de mest smickarande, vilket de i-o-för sig inte var vid denna tidpunkt, men lite mer kvinnokraft hade man kanske önskat sig här. Dessutom är filmens andra del inte lika stark som den första. Det känns som om Chaplin tappar lite i både fart och idéer, även om han knyter ihop säcken snyggt.

"Moderna tider" känns alltså knappast modern i dag, men dess budskap fortsätter att vara starkt och grundtanken kan absolut appliceras på dagens tänkande. Tiderna förändras, budskap kommer och går, men Charlie Chaplins film kommert att bestå.