Molière 2007

Av enbart fördomsfulla skäl tycker jag inte om teater. Så varje gång som jag ser eller läser ett drama av Moliere blir jag förvånad över hur underhållande verket är. Med detta i minnet gick jag med lätta och förväntansfulla steg till biografen idag för att få se filmen ”Moliere”. Största delen av handlingen ägnas åt en redogörelse för de händelser som sägs ha inspirerat Moliere till komedin ”Tartuffe”. Efter att ha råkat i svårigheter, får Moliere en anställning som han, av ekonomiska skäl, inte kan tacka nej till. Under en obestämd period skall han undervisa sin arbetsgivare i skådespeleriets ädla konst då Molieres lönutbetalare vill, med hjälp av sin nyinskaffade kunskap, imponera på en ung attraktiv kvinna i trakten. Samtidigt kompliceras Molieres vistelse i den rikes mannens residens av den senares hustrus närvaro.   En jämförelse mellan ”Moliere” och ”Shakespeare in Love” är ofrånkomlig. Till den förres nackdel. I John Maddens verk var Shakespeares skrivprocess och de delar av livet som påverkade honom snyggt sammanvävda. I Laurent Tirards film får vi endast se de händelser som påstås ha påverkat Moliere. Därmed går vi miste om en åskådarvänlig skildring av hur ett teaterverk kommer till, scen för scen, replik för replik. Jag skulle kunna fortsätta att jämföra dessa två filmer under ett bra tag till, men då detta inte är syftet med min text nöjer jag mig med att endast nämna en ytterligare skillnad. Den rör karaktärsteckningen. När jag såg ”Shakespeare in Love”, var det inte särskilt svårt att sympatisera med och leva sig in i Maddens Shakespeares figur. Men Tirards Moliere hade jag stundtals svårt att få ett grepp eller en uppfattning om. Flera gånger upplevde jag denna figur som karikatyren Moliere och inte människan Moliere och blev därmed konfunderad över om tanken var att vi, åskådarna, skall skratta åt eller med den porträtterade författaren. Moliere skrev komedier, men ”Moliere” är inte, men undantag av några scener, särskilt rolig. Här hittas flera tillfällen som förmodligen är tänkta att vara skrattframkallande men som i själva verket är mer förutsägbara och tröttsamma. Trots att skådespelarna klarar av sina arbetsuppgifter väl, att parkmiljöerna är snygga, att tänkvärda ord yttras om nödvändigheten av att välja sin egen väg i livet samt att intressanta och idag fortfarande aktuella åsikter uttalas om skillnaderna mellan låg och hög kultur, mer konkret mellan populärlitteratur och finlitteratur (i detta fall drama), är inte filmen underhållande. Den roar mig inte, den överraskar mig inte och den ger mig inte något nytt att tänka på. Jag lämnade biografen tämligen likgiltig och lade ganska omgående denna film till handlingarna. Istället för att lägga pengar på en biobiljett, rekommenderar jag alla Moliereintresserade att antingen traska till närmaste bibliotek eller att passa på att se något drama när tillfället ges. Mina fördomar till trots, har jag svårt att tänka mig att dessa skulle vara mindre engagerande än ”Moliere”.