Molly’s Game 2017

Efter en allvarlig skada tvingas den unga skidåkaren Molly (Jessica Chastain) börja om sitt liv. Hon lämnar sin krävande far (Kevin Costner) bakom sig och driver runt i Los Angeles ett tag, där hon efter ett tag börjar hjälpa till med hemliga pokerturneringar för de rika och berömda. Listigt bygger hon upp sig själv till att hålla egna spelkvällar i ett lyxigt hotellrum. Det går bra, för bra, och snart börjar den ryska maffian bli intresserad av hennes verksamhet, och med dem kommer också FBI. Kommer Molly lyckas ta sig ur den här knipan utan att förlora sitt liv eller få livstids fängelse?

”Molly’s Game” börjar i halsbrytande fart, snygg och vass klippning (aldrig har skidåkning sett så spännande ut!), en bra mix av action och känsla, bra insyn i karaktären, en stadig grund och en intressant uppbyggnad. Det förflutna blandas med nutiden, där Molly försöker övertyga advokaten Charlie (Idris Elba) att ta sig an hennes fall. Men efter 45 minuter tvärbromsar filmen och kommer inte igång igen. Jag tittar efter ett tag på klockan och stönar inombords när jag inser att filmen bara är halvvägs. Det är inte direkt dåligt, men förutsägbart och en halvtimme för långt.

”Molly’s Game” är Aaron Sorkins regidebut, men han har tidigare skrivit manus till bland annat ”The Social Network” och ”Steve Jobs” (den med Fassbender, inte Kutcher) men är förmodligen mest känd som manusförfattare till ”Vita huset”.

Sorkin defineras av sina långa, snabba dialoger/monologer. Därför är det märkligt att han inte lyckas göra rättegångsprocessen lika intressant som pokern. När det gäller pokern finns mycket riskberäkning, saker illustreras för publiken, det borde tagits med in i rättsprocessen. Det finns dramatik där; mycket står på spel, och parter behöver spelas mot varandra, men Sorkin hittar inte spänningen i det.

Skådespelarinsatserna är solida, men Michael Cera känns märkligt felcastad i rollen som en känd skådespelare - trots att han är en känd skådespelare med ett ansikte som är oerhört lätt att känna igen. Han är inte dålig, det är bara någonting som inte fungerar. Någon skrev ett viralt inlägg som gick ut på att det känns som om Michael Cera aldrig var menad att agera, utan bara råkade vandra in på en filminspelning och var för awkward för att förklara att det skett ett misstag, och nu måste upprätthålla den fasaden. Det sammanfattar den här rollpresentationen så bra, det är som om någon knuffade in honom på inspelningen och han bara gjorde det bästa av situationen.

I övrigt sker många intressanta saker som vi bara får höra i dialog, och inte se. Det mest frustrerande gäller den knepiga relationen mellan far och dotter. Det är lite klichéartat men hade kunnat räddas om vi fick se mer av deras relation som vuxna istället för att höra om det i efterhand. Molly kämpar även med ett missbruk, men då konsekvenserna sker mestadels utanför bilden känns det irrelevant för vad som händer.

När allt sedan ska knytas ihop blir slutet som sötklistrigt som sockervadd, och med ungefär lika mycket substans.