Moneybrother möter den hemliga Kogi-stammen 2018

Börje Erdtman fick ett uppvaknande en dag. Han sa till sig själv: “Nä, det här duger inte. Jag ska förändra världen”. Att han var över 60 år var inget hinder. Nu har han, 20 år senare, samlat in över 60 miljoner kronor för att hjälpa människorna i Colombia. Tack vare honom har det byggs över 100 skolor, det har startats vattenreningsprojekt och föräldralösa barn har räddats från droger och prostitution.

I den här dokumentären får vi följa honom på en av hans resor till de djupaste djunglerna i Colombia, där vi får träffa den mytomspunna Kogi-stammen. Med sig har han Titus Paar, en Hollywooderfaren regissör som dokumenterar resan.

 

Anders "Moneybrother" Wendin får nys om resan och känner att han vill hjälpa till. Han ställer in en planerad konsert och anmäler sig frivilligt till det exotiska Colombiaäventyret, något som uppskattas av Titus och Börje.

 
Något som uppskattas är att vi startar historien hemma i Sverige, hemma hos Börje och hos Moneybrother, så att vi får lära känna personerna vi ska åka med på den här resan. Genom att få höra deras egna erfarenheter och deras egna anledningar till att vilja åka på resan, förstår vi dem bättre när de fortsätter trots alla hinder och påfrestningar.

 

Vi får sedan följa med trion i deras resa där ingenting verkar gå som det ska. De drabbas av monsunregn, motorstopp och myggbett, men inget fick stoppa deras mål; att bygga en skola åt barnen i Kogi-stammen.

Den här resan fångas genom vackra bilder av Titus Paar. När regnet öser ner kan man nästan känna hur strumporna sakta dränks i vatten. Och när vi bjuds på en drönartur över de vackra colombianska bergen så värms ansiktet av solstrålarna.

Det här är ingen politisk dokumentär om hur vi borde stoppa regnskogens förfall, utan det är en neutral iakttagelse in i en kultur som vi sällan får ta del av. Precis som Moneybrother, blir man som tittare fascinerad över hur de klarar sig utan våra västerländska privilegier, och man slås av nya perspektiv. De här människorna är lyckliga, bara av att kunna vara med sin familj, kunna springa runt bland sina hyddor och äta lite ödla tillsammans. Visst får de en del problem på grund av sin avsaknad av civilisation, men det finns mycket vi kan lära av Kogi-stammen.

När vi närmar oss slutet känner man sig också inspirerad. Moneybrother beskriver det bäst: “Nu sitter en bibliotekarie, en polis, och en sjuksyster och murar för första gången i sina liv efter instruktioner som varade i en och en halv minut. Men nu kör dem”. Man blir påmind över att vem som helst kan göra skillnad, det spelar ingen roll vad man har för bakgrund sen tidigare. Det är aldrig för sent att börja.

Titus Paar lyckas väl med att fånga känslan att befinna sig i djupt in i regnskogen. “Om något händer så är närmsta civilisation 3 timmar bort, så då kan det vara kört” nämner han vid ett tillfälle. Ju längre dokumentären går, ju mer förstår man Kogi-stammens förhållanden. Samtidigt kan vi sitta och klaga över att vårt Wifi slutar fungera en hel eftermiddag.

Moneybrother pratar om vilket privilegium det är att ha fått åka på det här äventyret och träffat de här människorna. Och när eftertexterna börjar rulla, känner jag precis samma sak. Tack för den här resan.