Monky 2017

Den är förstås någonting av en självklarhet, men om en apa är central för handlingen i en film så är det viktigt att apan ifråga väcker ett känslomässigt engagemang hos den som tittar. Karaktären måste vara intressant även på egen hand, man kan inte förlita sig på att de övriga rollfigurernas översvallande kärlek till den ska räcka för att övertyga publiken om det emotionella värdet. Om Gollum från ”Sagan om ringen”-filmerna såg ut som Linus på linjen och hade charmen hos en provisionsavlönad telefonförsäljare så skulle han sannolikt inte ha gjort lika stort avtryck på biopubliken, oavsett hur viktig han är för berättelsen i övrigt. En självklarhet, som sagt.

”Monky” arbetar tidigt i uppförsbacke eftersom titelfiguren, gibbonapan Monky, bokstavligt talat ersätter en mänsklig karaktär som det tvärtom är omöjligt att inte känna enorm empati för. Den datoranimerade primaten är skickligt utförd rent tekniskt, men med sitt lilla ansikte och sparsamma register av uttryck lyckas den aldrig förankra filmens stora känslor. Vilket är synd, eftersom det här ytterst handlar om sorgebearbetning och förmågan att gå vidare med livet efter att det värsta tänkbara har hänt. Och eftersom upplägget är originellt – hur ofta kretsar ”Julens stora familjefilm”, som den beskrivs i marknadsföringen, kring ämnen som adopterade apor och reinkarnation?

Överlag är tonen i ”Monky” svajig. Maria Blom (”Masjävlar”, ”Nina Frisk”) vänder sig till en yngre publik, men filmen är klumpigt lanserad eftersom den första enormt tragiska akten skär sig ganska brutalt både mot den formella premissen – där ingenting sägs om det sorgliga - och den anspråkslösa feelgood-viben på filmaffischen. Inte heller i denna recension ska handlingens kritiska upptakt avslöjas, men varning utfärdas alltså för de föräldrar som tar med sig barnen på ett biobesök i tron att ingenting allvarligare än skojiga apor kommer att avhandlas här. När sagda, mycket gripande inledning övergår i en mer traditionell familjekomedi har budskapet egentligen redan förmedlats med råge, något som åtminstone hos undertecknad frigör energi till att bli ordentligt irriterad på skildringen av föräldrarna i filmen.

De för en sorts Loranga och Mazarin-liknande tillvaro i ett hus som inte så lite påminner om Villa Villerkulla, vilket ju är mysigt. Att de genomgående beter sig som ett par småbarn förtar en del charm. De få rationella beslut som fattas står istället elvaårige Frank för, i egenskap av huvudperson. Säkert är detta ett medvetet grepp med syftet att visa hur hjälplösa och utsatta även vuxna kan känna sig när katastrofen inträffar. Men det drar knappast ned på irritationsfaktorn att komiskt begåvade Frida Hallgren och Johan Petersson tycks ha blivit instruerade att bete sig som om dem filmen igenom befinner sig på ett barnkalas för treåringar.

 

Särskilt roligt blir det aldrig heller, och med sedvanlig reservation för att den tilltänkta, unga målgruppen inte är intresserad av att skärskåda det dramaturgiska bygget så slarvar man bort den känslomässiga potentialen i filmens avslutning på ett ganska valhänt sätt.

Efteråt minns jag inte riktigt hur Monky såg ut. Det är tyvärr talande för filmen som helhet.