Monos 2019

På ett berg i Latinamerika lever åtta stycken ungdomar tillsammans med en gisslan, en ko och en massa vapen. "Monos" är en klassisk överlevnadssaga om hormonstinna tonåringar i ett oförsonligt landskap, men också om romantiseringen av den samhällslösa människan. Självklara jämförelser har gjorts med ”Flugornas herre”, men detta är egentligen allt annat än en kopia eller remake. ”Monos” bild- och scenspråk är spännande, nyskapande och emellanåt förföriskt vackert. Det finns en medvetenhet hos regissören som spänner över filmens samtliga uttrycksformer och som bidrar till den förtätade mängden med små, magiska scener.

 

Ett bevis på denna samtida självinsikt är att Alejandro låtit döpa huvudpersonen till Rambo. Rambo har ingen kniv, men hon är den enda i gerillaligan som visar empati och inte tycks lika förälskad i det otyglade vildmarkslivet som hennes jämnlikar. Hennes resa mot civilisationen följs parallellt av deras gisslan, Julianne Nicholson, försök att ta sig fri och dennes brutala möte med naturens makter.

 

Om de senare årens hipsterkultur kantats av en blomdoftande naturromantik gör ”Monos” allt för att skölva den bilden med hjälp av aggresiva myggor, smutsiga forsar och blodiga slaktscener. Genom att döpa huvudpersonen till Rambo vänder sig också regissören direkt till den hipster/nördkultur som skapat myten. Han avväpnar legenden om den ädle vilden och de skimmer som exempelvis ”Avatar” bygger på.

 

Kontrasten mellan naturen och samhället är ständigt närvarande i små detaljer som exempelvis då ungdomarna klär kossan i glowsticks under en vild festkväll. Men också i det förstärkta ljudet av vattendroppar som förvandlas till en fast trumtakt för den ensamma gisslan i hennes cementbunker att dansa till. Också i scener som då gerillaledaren påpekar att skillnaden mellan ligist och soldat ligger i huruvida ungdomarna går med bar överkropp eller klär sig i skjorta. Denna känsla för varje litet element gör att filmen ständigt överraskar. Som då Rambo får se ett program på tv som handlar om produktionen av gummibjörnar.

 

Imponerar gör också ljudsättningen, som istället för att bli självklar ständigt levererar nya påfund som visselpipor och ungdomarnas/flockens speciella läte då de jagar. Alla kontraster är uppskruvade till max. Samtliga skådespelare tycks också ha ett närmst magiskt självförtroende, som skiner igenom. Som helhet kan det inte bli annat än mästerligt. Senast något väckte liknande känslor hos mig var med ”Guds stad”.

 

Äntligen kommer en regissör som överraskar, både berättartekniskt, fotografiskt och musikaliskt. Efter att ha genomlidit naturens skoningslöshet i 1 timme och 40 minuter förstår jag också poängen med glamping. För "Monos" låter en aldrig glömma att naturen har flera ansikten.