Monster House 2006

Halloween är strax bakom hörnet och den alltmer omfattande spridningen av detta amerikanska påhitt märks inte minst på biografernas utbud. De som är för unga för ”The Grudge 2” kan glädjas åt den mer barnvänliga animerade skräckisen ”Monster House”. 

DJ är en helt vanlig grabb på väg in i tonåren, som gärna spenderar dagarna i fönstret, spionerandes på sin ilskne granne Nebbercracker. Den grinige gamle mannen i huset över gatan är särskilt förtjust i att jaga bort inkräktande barn och sno de leksaker som råkar tappas på hans tomt, och trots DJ:s vädjan till sina föräldrar om att göra nåt åt saken, tror de honom givetvis inte. När DJ och bästisen Chowder själv av misstag kastar över en basketboll så att den hamnar utanför mannens hus, blir han rasande, men mitt under sin utskällning av dessa odugliga ynglingar, faller han ihop död mitt framför deras ögon.

Men det innebär inte frid och fröjd för områdets ungar. Med Nebbercracker borta ur leken, tar huset självt på sig ansvaret att skrämma iväg oönskade inkräktare – eller i vissa fall äta upp dem. Hallmattan rullas ut till en jättetunga som sväljer allt från förbipasserande hundvalpar till polisbilar, och gräsmattan drar ner det mesta som hamnar på den under jord. Fönstren på övervåningen lyser upp likt glödande ögon, dörren blir en gapande käft – ett monsterhus, helt enkelt. När DJ:s föräldrar åker iväg över ett par dagar innan Halloween, samlar han mod för att ihop med vännerna Chowder och Jenny ta sig in i det besatta huset över gatan och gå till botten med problemet, innan kvarterets alla bus-eller-godis-sugna barn ringer på och går en hemsk död till mötes.

Ett telefonsamtal från Robert Zemeckis måste vara varje nyutexaminerad filmstudents dröm. Det var just vad som hände Gil Kenan, som lyckades imponera på den gamle regissören/producenten med sin examensfilm. Uppbackad av grymma animerare, en av manusförfattarna bakom ”Corpse Bride”, Steven Spielberg och teamet som gjorde ”Polarexpressen” finns det inte mycket som kan gå fel, i alla fall tekniskt sett. Man har bl.a. använt sig av samma motion capture-teknik som i tidigare nämnda film, alltså med riktiga skådespelare vars rörelser sedan överförs på animerade figurer. Resultatet är slående. ”Monster House” är emellanåt en visuell njutning som är ännu ett smakprov på dataanimeringens framfart. Det är nog ingen slump att CGI rimmar med ”magi”.

Men minst lika viktig är ju handlingen, och för mycket yta i en film tenderar att negativt påverka innehållet. ”Monster House” är ett påkostat spektakel, som mycket likt läskiga huset på ett nöjesfält framkallar rysningar hos de flesta. Men storyn, tunn som höstlöv, ger sig snabbt tillkänna. Så fort barnen lyckats ta sig in i monsterhuset faller den uppbyggda stämningen likt ett korthus och slutet – eller rättare sagt hela andra halvan av filmen – blir en slags oengagerad och ospännande raksträcka till en ibland rent osmaklig upplösning.

På plussidan bör nämnas att filmen skickligt avviker från den ”Scooby Doo”-töntiga humorn som annars hade varit så lätt att trycka in i brist på bättre vetande. Billiga skratt byts ut mot fungerande skrämseleffekter och en läbbig stämning - biografbyråns 11-årsgräns på ”Monster House”, ovanligt för en tecknad film, kommer inte helt utan anledning. Det är bara synd att slutresultatet inte håller hela vägen.