Mördare utan minne 2003

”Belgisk Beck” står det på pressmaterialet jag tilldelas. ”Mördare utan minne” är på ett sätt mycket lik de svenska Beckfilmerna; en viktig statstjänsteman mördas, spåren leder till en avdankad yrkesmördare, högt uppsatta politiker är inblandade och så vidare - storyn känns med andra ord igen. Historien bär på de arketypiska poliserna och konflikterna mellan dem och polischefen, eller i det här fallet Rikskriminalen. Men ”Mördare utan Minne” lyckas göra allting bättre än de svenska varianterna. Filmen placerar fokus på det väsentliga i historien. Den undviker fällan att servera filmen på en tallrik, med andra ord inga onödiga bihandlingar om kommissariens alkohol- eller familjeproblem. Sådana utfyllnader fungerar endast som en förenkling av karaktärerna; man lägger upp korten på bordet och säger: så här är han eller hon. Det lämnar ingenting till publikens fantasi. Men som sagt, filmen undviker detta.

Moderna polisfilmer innehåller nästan alltid samma ingredienser: två poliser varav den ena är våldsam och den andre mer eftertänksam och tillbakadragen, intensivt berättande varvat med vardagsrealistiska scener, snabba klipp, tät ljudbild och upphetsande musik – allt för att skapa en total närvaro och intimitet med publiken. Och vad som ofta saknas är ett bra manus, intressanta karaktärer och ett oväntat slut. ”Mördare utan Minne” lyckas däremot baka ihop de flesta av dessa ingredienser; regin är tät och ger inte många onödiga scener, kameraarbetet tillsammans med ett bra ljud skapar en ständigt närvarande intensitet i de mer våldsamma scenerna, samtidigt som de mer vardagsrealistiska scenerna håller måttet på grund av ett starkt manus. Upp på detta förmedlar Jan Declais en mycket stilfull rolltolkning av yrkesmördaren Angelo Ledda. Ledda visar sig lida av Alzheimers sjukdom och tvingas anteckna viktiga namn och nummer på sin kropp, ungefär som Leonard Shelby i ”Memento”.

Sammanfattningsvis skulle man kunna likna ”Mördare utan minne” med en vällagad omelett. Många försöker laga bra omeletter, men väldigt få lyckas. En omelett kräver få men bra råvaror, och fram för allt stor skicklighet att vispa ihop dem till rätt konsistens. När man väl lägger den i stekpannan gäller det att inte falla i fällan att steka för länge, samt att inte servera för mycket tillbehör - lite är ofta nödvändigt – men man måste komma ihåg att lita på smakerna och servera den enligt grundreceptet.

ONÖDIGT VETANDE "Mördare utan minne" är Belgiens Oscarbidrag 2005 och tog hem hela fem priser på den belgiska motsvarigheten till Guldbaggegalan, Joseph Plateau Awards, 2004.