Mördaren ljuger inte ensam 2013

Det är midsommar på femtiotalet. Fest och fylla på en enslig svensk ö och till sist ett lik. Litteraturhistorikern och huvudpersonen Puck hittar en av de kvinnliga gästerna död dagen efter festligheterna. Med sin vän Eje åker hon och hämtar hans gamle kompis - kriminalkommissarien Christer Wijk, från fastlandet med förhoppning om att han kan hjälpa dem att lösa mysteriet och finna mördaren.

Det är något så ovanligt som en vacker svensk sommar. Även om det passande nog börjar regna så fort liken radar upp sig, så är den där ytliga men ack så trivsamma och glättiga skärgårdsidyllen med klirrande konjaksglas och skönt jazzig musik i bakgrunden mycket angenämt skildrat. Samtidigt som det pulserar av något helt annat otäckare bakom det som syns.

Mördaren ljuger verkligen inte ensam och alla verkar ha något att dölja. För en deckarfrälst som undertecknad är det en fröjd att försöka lista ut relationer och intentioner som skickligt antyds och minst lika mycket alltså undanhålls. Det finns flera riktigt bra skådespelare i ensemblen, och Tuva Novotny till exempel i huvudrollen har en fantastisk närvaro mest hela tiden. Hennes Puck är en väldigt modern hjältinna tidseran till trots och även om karaktären kanske inte riktigt hinner förankras (har inte läst Langs böcker) så är grunden noggrannt lagd för eventuella nya filmer i samma serie. Ola Rapace som Christer Wijk är även han helt självklar, dock med en än så länge något "tunnlagd" kommissarie som jag också tror kommer växa till sig. Trots min inledande oro så börjar Linus Wahlgren aldrig sjunga utan visar sig helt naturligt passa väldigt väl in i 50-talet, och gör i den miljön den lagom torra men så trevlige Eje med andra fullt fungerande metoder. Nämnas förtjänar också Ida Engvoll som spelar den förföriska och inte bara lätt Marilyninspirerade skådespelerskan Lil men stor övertygelse. Hon lyckas med sin utstrålning flera gånger sno uppmärksamhet från de mer rutinerade kollegorna och sådana bekantskaper piggar alltid upp.

Tyvärr finns det några påtagliga, om än inte jättedjupa, svackor som jag motvilligt nog måste tillskriva manuset. Flera figurer känns nästan som slarvigt ritade karikatyrer, vi har den självuppoffrande hemmafrun liksom den ovårdade och flummige poeten för att nämna ett par. Och det funkar en bit i en deckarhistoria men även om jag inte tror på dem måste jag tro på deras handlande. Ett antal repliker låter dessutom, hur väl de än uttalas, ansträngda och är ganska malplacerade.

Regin däremot är mestadels bra och fotot fantastiskt fint med många liksom snokande närbilder, som kanske vid en första anblick kan tyckas omotiverade men som ändå hjälper till att stegvis bygga upp den spännande och lätt kusliga stämningen. Det finns några korta stunder som jag, mitt i allt det som så tydligt bär Agatha Christies signum, får en typ Hitchcock-feeling, något som tyvärr är snabbt övergående. Men att den ens från början infann sig gör denna deckare till absolut en av de bättre som på sistone producerats i Sverige.

Mot slutet blir upplösningen som så ofta i den här typen av film aningen forcerad och det är något som saknas på vägen dit. Dock är den underhållande, välspelad och vansinnigt snygg och jag ser iallafall fram emot fortsättningen med hyfsat höga förväntningar.