Mortal Kombat 1995

Det måste ha varit häftigt att fått se "Mortal Kombat" på bio när det begav sig, när det hänsynslösa övervåldet som skildrades i spelen den baseras på var ett hett samtalsämne både bland föräldrarna och på skolgården. 

 

Filmen var en kassasuccé, togs emot väl av fansen och ledde till en uppföljare, även om många kritiker var tveksamma till de halvdana skådespelarinsatserna och den låga åldersgränsen. 

 

Att se "Mortal Kombat" idag är lite som att resa tillbaka till en annan tid, då kampsport och arkadhallarna var det bästa som fanns. Om du lyckas föreställa dig att det är 1995 och inte 2021 och åker med på den ostiga resan, går det faktiskt att njuta av den här ganska b-filmsdoftande tv-spelsfilmen. 

 

Filmen handlar om de tre kampsportsmästarna Liu Kang, Johnny Kage och Sonya Blade som blir inbjudna till en mystisk slagsmålsturnering av den ondskefulla Shang Tsung, som representerar den mörka platsen Outworld. Om mänskligheten förlorar mot skurkarna, är det fritt fram för kejsaren att invadera jorden. Berättelsen är, som du kanske förstår, ingen filosofisk fördjupning av det mänskliga tillståndet. Istället känns handlingen väldigt inspirerad av tv-spelen, vilket väl får vara ett gott betyg för en film som försöker tolka ett "tufft" fightingspel. 

 

Däremot är det, precis som kritikerna sa redan 1995, väldigt halvdana skådespelarinsatser som erbjuds. Redan vid första scenen sätts den pajiga stämningen med bedrövligt levererade repliker. Hjältarnas mentor Lord Rayden, överspelas av en mörkt talande Christopher Lambert, som får mig att plocka fram skämskudden varje gång han dyker upp och löjlar sig. Skurken Shang Tsung (Cary-Hiroyuki Tagawa) är så fånigt ond att det nästan slår över och blir charmigt, som när han tittar in i kameran och gormar "your soul is mine" i inledningen. 

 

"Mortal Kombat" kretsar ju dock främst kring slagsmål, där filmen faktiskt stundtals briljerar. De tre huvudrollsinnehavarna leverar kanske inte mycket när det gäller skådespelet, men när det handlar om att slåss visar alla och och främst då Robin Shou som spelar Liu Kang riktigt imponerande kampsportstekniker.  Tillsammans med den 90-taliga technomusiken som ackompanjerar striderna blir jag många gånger riktigt involverad och peppad, som när Johnny Cage har en eldig fajt mot den demoniska Scorpion i helvetet eller under den spännande slutstriden mellan Liu Kang och Shang Tsung.

 

Det måste onekligen ha varit häftigt att få se sina favoritkaraktärer från tv-spelen utföra sina signaturtekniker och våldsamma avrättningar på bioduken när det begav sig. Det handlar kanske inte om något överdrivet grafiskt våld med dagens mått mätt, men många av slagsmålen imponerar fortfarande än idag. Att karaktärerna säger saker som "Fatality", "Finish him" och "Flawless victory" titt som tätt är en trevlig blinkning till spelen, även om det ibland sker lite väl ofta och vid märkliga tillfällen så att det mest blir löjligt. 

 

"Mortal Kombat" är kanske ingen film som lämnar några större avtryck på tittaren idag och kan nog ses som riktigt löjlig för många, men personligen drogs jag med i den pajiga stämningen och de överdrivna slagsmålen. Ser man filmen för vad den är, en lökig 90-talsfilm baserad ett minst lika lökigt fightingspel, finns det förvånansvärt mycket underhållning att hämta här. När den föråldrade datorgrafiken eller de stundtals halvdana kulisserna dyker upp är det svårt att inte skämmas, men ser man förbi ålderns tecken är "Mortal Kombat" en skojig tv-spelsfilm.