Mosaic 2018

 

Med tanke på den omfattande true crime-våg som har svept över hela populärkulturen de senaste åren är det inte direkt sällsynt med klassiska whodunit-berättelser och snåriga mordgåtor. Det har snarare blivit vardagsmat, och nu börjar den smaka lite väl bekant och tryggt. Lyckligtvis har den ständigt briljanta auteuren Steven Soderbergh och manusförfattaren Ed Solomon styrt bort från de vanligaste genrespåren och dess värsta fallgropar.

 

Den bekanta grundstrukturen finns dock där. Vi har ett offer, den excentriska barnboksförfattaren Olivia Lake (Sharon Stone), som är försvunnen och misstänkt mördad i snöiga Summit, en fiktiv Park City-liknande skidort i Utah. Tidigt i serien träder två karaktärer fram som huvudmisstänkta; den professionella svindlaren Eric Neill (Frederick Weller) som ska försöka få Olivia att sälja sin egendom och Joel Hurley (Garrett Hedlund), en aspirirande serietecknare som Olivia fattar tycke för.

 

Så långt följer serien mallen, men när det gäller de karaktärer som fungerar som fallets utredare avviker den. Polisen Nate Henry (Devin Ratray) är varken en rakbladsvass Sherlock Holmes-figur eller en alkoholiserad loose cannon i stil med John McClane, utan snarare en ny Marge Gunderson. Han är stresskänslig, har medelbegåvning när det gäller polisarbete och de största genombrotten i fallet gör han när han pratar med sin rullstolsburna fru samtidigt som han borstar tänderna. Kvävande byråkrati och snåriga villospår är i hans verklighet mer vanligt än framgång och smidighet.

 

Det mest intressanta valet är att Eric Neills syster Petra (Jennifer Ferrin) blir en essentiell del i utredningen. Hon lägger sig i mer och mer och är fast besluten att bevisa att Eric är oskyldig, men ju längre serien färdas och ju mer vi får veta om familjen Neills trassliga bakgrund, desto mer börjar man ifrågasätta hennes motiv. För mig blev hon snabbt series mest intressanta karaktär och behöll den positionen hela vägen till slutet.

 

Dessa två mänskliga, engagerande och annorlunda karaktärer lyfter serien över det mediokra genomsnittet i genren, men det som gör att den når till de högre betygsstegen är framför allt en specifik tematisk komponent. Hela seriens speltid genomsyras av tanken om hur skört, instabilt och föränderligt det mänskliga minnet är, och hur det inte alltid är en bra idé att lita på det. Ju längre bort ifrån en händelse man kommer, desto mer luddigt och snårigt blir minnet av den, ett förkrossande faktum som många av karaktärerna i serien tampas med. Stundtals lyfter också Soderbergh och Solomon den tematiken till mer övergripande frågeställningar kring minnets roll i brottsutredningar och rättsliga processer, vilket är ändlöst fascinerande.

 

Allt detta läggs fram i en lång rad välskrivna dialogscener som präglas av härlig kammarspelskänsla. Karaktärerna är ständigt involverade i verbala boxningsmatcher i bilar, restauranger, kontor, hotellrum och flottiga gatukök. Desperata eldstrider och fartfyllda biljakter lyser med sin frånvaro och inte för en sekund saknar man den typen av inslag. 

 

Eftersom just Soderbergh är involverad är det ingen överraskning att "Mosaic" dessutom är väldigt njutbar rent visuellt. I vanlig ordning är han sin egen fotograf och kombinerar den ultra-naturalistiska känslan i handhållet digitalt foto med drömskt kort skärpedjup och både kallt blåa och varmt gula bilder. De vackert snöklädda bergen i Utah är den perfekta skådesplatsen. Här känns det som att han har siktat på en mer dokumentär och avskalad känsla än i exempelvis "The Knick" eller "Logan Lucky" och resultatet är utsökt.

 

De gedigna prestationerna från de två centrala kvinnorna i berättelsen, Sharon Stone och Jennifer Ferrin, bidrar också till att göra det här till något utöver det vanliga. Stone är som alltid helt förtrollande och bidrar med tiotals år av uppslukande pondus som vilar över hela serien, även när hon inte är med i bild. Ferrin blev för mig motorn i hela narrativet och rör sig smidigt från biroll tidigt i serien till huvudroll längre fram i storyn. På ett mycket trovädigt sätt förmedlar hon känslan av ett ständigt kaotiskt inre under en skottsäkert iskall yta.

 

Sammanfattningsvis är "Mosaic" en skamlöst underhållande och spännande kriminalberättelse som genrens mest inbitna fans kommer älska djupt, men som samtidigt kan tilltala de mest uttröttade av skeptiker. Ytterligare en i raden av Soderberghs succéer, med andra ord.