Möte i Rom 2024

Det är inte första gången kärlek och relationer prövas på film och det lär inte vara den sista. Dock är det fortfarande relativt sällan vi ser struliga 65-åringar så rättframt, men också relaterbart sätt, vädra sin lusta på bioduken.

 

Vi får möta det strävsamma danska paret Gerda och Kristoffer, som åker till Rom för att fira sin 40-åriga bröllopsdag. Under en romantisk middag på taverna stöter de på Johannes, en gammal bekant och älskare till Gerda, från tiden då hon som 20 åring gick på konstskola i staden. Finns gnistan kvar, eller är det något annat från den gångna tidens eskapader som plötsligt ställer livet på för de äkta makarna på sin spets.

 

”Möte i Rom” är en härlig och riktigt rolig film som charmar i det enkla. Det handlar om värderingar, relationer och att våga välja kärleken även när den verkar vilka tveka.

 

Fotot över de pittoreskt vackra omgivningarna är riktigt fint, utan att det någonsin har en ambition att reproducera någon slags film för italienska turistnäringen. Rom som stad och skådesplats har helt klart en viktig roll i det här, men fokus är trots allt på de mänskliga relationerna.

 

I täten har vi idel stabil talang och framförallt Bodil Jørgensen är fullständigt fenomenal som den vibrerande Gerda. Men även Kristian Halken som den lätt försmäktade och föga kultiverade Kristoffer, samt vår Rolf Lassgård som äktenskapsterroristen Johannes, gör båda riktigt fina och minnesvärda prestationer.

 

Jag tycker dessutom väldigt mycket om hur kärleksfullt den eviga staden Rom och människorna där skildras. Det är alldeles för ofta lätt att med plumpa skämt göra en slags nedlåtande narr över kulturkrockar som uppstår på en semester, och jag uppskattar att vi slipper det här. Regissören Niclas Bendixen och manusförfattarna väljer inte den enkla vägen till flabb, vilket resulterar i att det faktiskt blir ännu mer flabb i slutändan.

 

Manuset överlag är välskrivet med trovärdiga karaktärer, roliga repliker och på alla håll underfundig dialog. Det finns flera fantastiska replikskiften där svenskjäveln Johannes får välförtjänta verbala smockor, som roar enormt och gör detta ännu mer publikfriande. Och trots att det finns nog med både hjärta och svärta mellan raderna, så blir det aldrig banalt eller melankoliskt. För det är humorn och de många dråpligheterna med glimten i ögat, som skapar tempo och hela tiden driver detta vidare. Samtidigt finns det en något mörkare sidoontrig under ytan, som blir lite lämnad åt sitt öde. Jag hade gärna sett att den kunde ha fått utvecklas mer för att ge ytterligare djup i historien.

 

”Möte i Rom” är inte årets bästa film, sett till vare sig idé eller utförande, men den är ändå stundom helt underbar. Jag har haft ynnesten att få se den tre gånger redan, och måste säga att jag varje gång njöt från början till slut.