Möte i Toscana 2010

Fransyskan Elle (Juliette Binoche) och engelsmannen James Miller träffas i harmoniska Toscana i Italien, när han ska lansera sin nya konstbok där. Något som börjar som ett möte mellan två konstintresserade främlingar övergår snabbt till en uppslitande diskussion mellan ett gift och bittert par. De reser till den by där de gifte sig, men de återupplever inte särskilt positiva minnen. Elle är hysterisk efter uppmärksamhet och den arrogante James vägrar att ge den till henne.

Någonstans på vägen känner jag mig borttappad. Greppet med att först låta publiken tro att de inte känner varandra känns meningslöst. Och det är inte det enda som är utan mening. Hela filmen känns som för mycket form och för lite innehåll. Vad vill regissören egentligen säga med den långsamma berättelsen om ett grälande par? Kanske ska de pittoreska byarna stå i kontrast till de bittra fejderna, men det enda det leder till är tankar som "Men skilj er då, ni verkar ju hata varandra".

Filmens konstdiskussion handlar mycket om vad som är bäst; originalet eller en riktigt bra kopia. På något sätt ska detta översättas till diskussionen om förhållandet. Både Elle och James är på jakt efter ordet äkta i sitt äktenskap, men de använder sig av totalt olika metoder.

Juliette Binoche är bra, intensiv och väldigt fransk. Men det känns som att hon gör samma roll som i "Chokolat", bara en mycket bittrare version. Kiarostami har litat på att skådespelarna ska bära upp det hela, men det gör de inte. Jag anar att han vill ge oss en pretentiös men charmig pratfilm som väcker tankar. Det lyckas dock inte utan istället är det 106 minuters bittert grälande vi får bevittna. Och det är, sanna mina ord, inte ett dugg roligt. "Möte i Toscana" känns snarare som tre timmar lång och de få ljusglimtarna räcker inte långt.