Mother 2009

Den starkaste av moderskänslor måste ju vara att skydda sitt barn. Jag har inga erfarenheter av just modersrollen då jag är kille men någonting säger mig att sätter man ett liv till världen kommer det barnet alltid i första hand. Det spelar ingen roll hur farlig eller dum situationen är, som mamma, eller pappa, kastar man sig huvudlöst in i den om det innebär att man därigenom skyddar sitt barn. I Bong Joon-hos "Mother" får vi följa just en mamma vars son utpekas som mördare av en polisstyrka med arbetsmoral som en sommarjobbare på en kyrkogård. Hon släpper allt för att med alla medel rentvå sin son.

Yoon Do-joon är en lite lätt mentalt utvecklingsstörd man på 27 år som bor ihop med sin mamma. Hans vardag verkar mest bestå av att följa med sin kompis på mer eller mindre olagliga upptåg runt om i den lilla sydkoreanska staden de bor i. En dag blir Yoon Do-joon påkörd av en svart Mercedes som genast sticker från platsen. Do-joon blir inte skadad men han och den hårdkokte kompisen bestämmer sig snabbt för att söka upp de som körde bilen och hämnas. De finner den vid golfbanan och hämnden är ljuv. Golfklubbor flyger och bunkern blir till ett slagfält. Allt slutar självfallet på polisstationen.

Någon dag senare sitter Do-joon på en bar och väntar på sin kompis som aldrig kommer. Kvällen blir natt och många tomma glas samlas på bordet framför honom. Dags att gå hem. Full som en alika börjar Do-joon flörta med en tjej där ute på gatan men innan han hinner ifatt henne försvinner hon in i ett hus.

Flickan hittas dagen efter mördad och Yoon Do-joon, som är färsk i polisens medvetande, blir huvudmisstänkt. Den loja, lite korrupta, polisen får den handikappade Do-joon att skriva på ett erkännande och mamman går härmed bärsäkra gång för att rentvå sin son som hon är fast besluten om inte kan vara skyldig till ett sådant hemskt brott.

"Mother" är, liksom Bong Joon-hos tidigare filmer, berättade i ett virrvarr av olika genrer. Man vet aldrig riktigt vilken typ av film det är man tittar på och det är på något konstigt sätt väldigt befriande. Slapstickhumor och situationskomik blandas med hjärtskärande drama och mörkaste thriller. Alla som sett "The Host" vet vad jag pratar om. Där, liksom i "Mother", ligger en stark historia om en splittrad familj som drabbas av något hemskt till grund för en hel rad med sidohistorier. Man slipper som åskådare glida ner i ett tankefack där man, trots att man inte gör det medvetet, förhåller sig till filmen på ett speciellt sätt. Vet man att man ska se en romantisk komedi sätter man på sig de glasögonen och tar filmen därifrån. I "Mother" kan man inte det. Så fort man tror man fått koll på historien vänder den tvärt och utvecklas till något nytt.

Huvudpersonen i "Mother", Hyu-ja Kim, är någon typ av ärkemoder i sydkoreansk kultur. När man i Sydkorea tänker "mamma", tänker många på just Hyu-ja Kim. Det finns en tanke bakom att ta denna symbol och vända upp och ned på den och det blir kul att titta på. Karaktären i filmen handlar först som en mamma ska göra men accelererar ganska snabbt till att bli mer av en besatt figur som inte längre vet vad som är rätt och fel.

"Mother" är tekniskt skickligt producerad. Bilderna är vackert komponerade och samsas bra med starkt skådespel och en tydlig ljudsättning. Det som drar ner betyget är att filmen är lite för lång. Tempot blir trögt och storyn hade haft mer slagkraft om den koncentrerats till kanske en och en halv timme istället för två. Med det sagt, en trots allt mycket sevärd film.