Motståndaren 2023

”Motståndaren” är ett lågmält, men också spännande drama om att behöva fly från sitt land och lämna sitt sammanhang, med förhoppning om att finna ett nytt. Men istället för att grotta ner sig i fördomar och kulturella krockar på vägen, tar Alami bara avstamp i flyktingkrisen och låter historien därefter utvecklas till en karaktärsstudie av en man och hans personliga vedermödor. På så sätt berättas en oerhört gripande historia som ifrågasätter livsval i allmänhet och maskulinitet samt de normer som ger näring till den i synnerhet.

 

Payman Maadi ("Nader och Simin - En separation") som Iman, fullkomligen lyser ur varje por och i varje andetag. Hans vrede, tätt sammanlänkat med hans pulserande passion, letar sig enträget fram mellan de hårt sammanbitna käkarna, och förbi den defensiva kroppshållningen. Han uttalar inte så många ord, men säger desto mer med sin sorgsna blick och all gammal tragik som finns samlat där bakom. Även Björn Elgerd som hans svenske träningskompis Thomas gör en fin gestaltning av avvaktande manlighet, liksom gör Ardalan Esmaili i en mindre, men desto mer minnesvärd roll som familjevännen och tolken Abbas. 

 

Att Alami vet vad han berättar om, kan anas i hans ömsinta skildring av den karga, kalla, men samtidigt så kärleksfulla vardagen. Hans engagemang och otvivelaktiga omsorg över de öden, som han med fina, försiktiga penseldrag porträtterar är hjärtskärande. I en dokumentär bildsekvens visas flyktingboendets rum upp, och vi får se människor med förväntan flytta in, för att därefter tvingas flytta ut. I en annan ser vi människor på flykt i snabba klipp ställa sig framför kameran med ansiktsuttryck som genomsyras av drömmar om den trygghet många av oss tar förgiven. 

 

En annan till synes helt anspråkslös scen, som får mina privilegierade ögon att läcka hejdlöst, är när Imans fru bjuder familjen på provkörning i en ny bil. De åker på sightseeing till de finare delarna av staden och hälsar världsvant på människorna där. I en drömsekvens flyttar de in i en av villorna, bär matchande pyjamas, skrattar vid bordet och sover sedan egna sängar, utan minsta bekymmer om morgondagen. Kontrasten mellan olika verkligheter blir lika tydlig, som smärtsam när den lilla familjen efteråt åker tillbaka till sig, in i rummet där de äter på golvet, sover tätt tillsammans i för få sängar och drömmer om annat.

 

”Motståndaren” är en otroligt stark film om längtan. Längtan bort men också hem. Det handlar om famlandet efter sammanhang, men även om att sakna sin ensamhet. Genom att låna stilgrepp från mer typisk genrefilm i sitt bildspråk, såsom hetsigt skakig kamera, dramatiska in-och utzoomningar och oväntade ljudspår, skapar Alami en thriller som både berör och skrämmer. Men viktigaste av allt är att han på vägen riktar ljuset på, och visar med värme upp öden och ansikten på de människor, som vi hör talas om som siffror i statistiken.

 

Temat intolerans och fördomar är nu, precis som alltid annars, otroligt angeläget. Fast kanske ännu mer så just idag, när främlingsfientlighet lyckats leta sig allt djupare in i finrummen. Det har blivit rumsrent att prata om ”de andra” och benämna människors flykt och strävan efter trygghet med polariserande begrepp som flyktingströmmar och massinvandring.

 

Och det är då, det vill säga nu, som vi verkligen behöver påminna oss om vilka det faktiskt handlar om bakom rubrikerna. Att det är våra medmänniskor, individer med dunkande hjärtan och drömmar om frihet precis som du och jag som är ”de andra” i ”strömmarna”. Vilket är exakt vad ”Motståndaren” med betoning belyser!

 

Filmen må ha en relativt tydlig politisk agenda, men den lyckas ändå beröra på djupet med sitt patos och högst personliga tilltal. Detta är en allmängiltig film om något väldigt privat och intimt, och den blir just därför så otroligt lätt att relatera till.

 

”Motståndaren” vidrör svåra ämnen som tillhörighet, tolerans och inkludering och höjer rösten för dem, som ingen har. Detta är ett drama som inte ställer några direkta frågor, eller försöker komma med svar. Den bara uppmanar oss åskådare att lyssna, reflektera, reagera och agera. Och det är faktiskt det minsta, som vi med vår egen röst fortfarande intakt, kan göra för de som saknar sin.