Moulin Rouge! 2001

Året är 1899 och en ung författare har precis anlänt till Paris. Av en slump träffar han på ett teatersällskap och börjar tillsammans med dem skriva på ett manus till en musikalföreställning. Genom ytterligare ett par tillfälligheter lyckas de få sin historia såld till stadens största och fräckaste burleksteater - Moulin Rouge och det dröjer inte länge förrän huvudrollsinnehavaren Satine och den unge poeten blir handlöst förälskade i varandra. Samtidigt uppvaktas Satine intensivt av teaterns sponsor The Duke, som inte accepterar ett nej av sin utvalda.

Historien är verkligen inget uppseendeväckande i sig, det är några skopor omöjlig kärlek, en aning förvecklingar och en hel del hjärtesorg. Men det som desto mer hänför är delvis de otroligt bra låtarna från framförallt 70- och 80-talet som är som skräddarsydda för och in i berättelsen, vilken i sin tur genom just musiken blommar ut. Bland annat får vi höra en kärleksmedley med allt från Beatles "All you need is love" till "Pride (In the name of love)" av U2 för att inte glömma Elton Johns "Your song" eller den fantastiska och otippade versionen av Madonnas "Like a Virgin" framförd av Jim Broadbent. Som en läcker klick grädde på ett redan välkryddat mos sjungs och dansas en sanslöst intensiv tangotolkning av Police gamla dänga "Roxanne" mot slutet och bara att skriva om det nu får håret på mina armar att ställa sig i givakt.

Inget blir såklart sämre av att den fantastiska ensemblen verkligen också kan sjunga. Ewan McGregor som Christian och Nicole Kidman som Satine är närmast sagolika. Utan några större ansträngningar både låter och ser de perfekta ut hela tiden och samspelet dem emellan är klichéartat gnistrande liksom också såklart allting annat är. 
Tekniskt sett har jag inte heller några invändningar. Det är så snabbt och effektivt redigerat hela vägen att allt helt naturligt hakar fast i det andra, och tempot som börjar på topp fortsätter på samma nivå utan undantag. 
Det finns inte många filmer som jag blir så tagen av och varje gång kommer jag på mig själv att ganska omgående börja gapa och sedan lyckas jag inte stänga munnen förrän efteråt, eftersom jag filmen igenom är fullständigt överväldigad av det jag ser och hör.

"Moulin Rouge!" är en film om längtan, men samtidigt mycket mer än så. Det som på duken eller skärmen utspelas i färg, fart och fantastisk musik är så som jag själv skulle vilja beskriva den sprudlande känslan kärlek för någon som ännu inte upplevt den.

Det hela är ett sådant modigt hantverk av regissören Baz Luhrmann som exalterat och utan någon som helst tvekan ger oss det kittlande och sprittande spektaklet i rött och glitter vilket lätt hade kunnat bli så fel, men istället blir fullständigt rätt. Och jag älskar det!