Moxie 2021
Synopsis
Efter att ha tröttnat på den sexistiska och osunda miljön i skolan hämtar en blyg 16-åring inspiration från sin mammas rebelliska förflutna och börjar ge ut en anonym fanzine som startar en ungdomsrevolution.
Info
Originaltitel
Moxie
Digitalpremiär
3 mars 2021
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Netflix
Längd
Jämställdhet på tonårsfilmens villkor
I Netflix revoltfilm ”Moxie” sätter en hemmaskriven tidning fyr på ignorerad debatt kring skolgårdens sexuella trakasserier. De tuffa ämnena packas i slutändan ihop till en relativt snäll film, men då och då smäller det till rejält.
Vivian (Hadley Robinson), är en helt vanlig skolelev som vid det här laget är van vid att skolans pojkar härjar fritt (ledda av Mitchell – spelad av en lite för gammal Patrick Schwarzenegger), officiellt rankar skolans tjejer efter utseende, och att en passiv skolledning gång på gång ser mellan fingrarna och låtsas som att det regnar. Det tolererar däremot inte nykomlingen Lucy (Alycia Pascual-Pena), som blir förfärad av att den hätska stämningen blivit de flesta tonåringars vardag.
Inspirerad av Lucys idéer och förundrad av den hårda verkligheten, beger sig Vivian hemåt till sin en gång rebelliska mamma Lisa (Amy Poehler), som gärna matar sin dotter med kvinnlig punk och har både demonstrationer och revolter på sitt CV. Vivian lyssnar, läser på, och för över sin frustration i kreativt skapande – i form av en zine, en sorts serietidning som hon kvickt placerar på tjejernas toalett för att den enkelt och anonymt ska spridas bland ungdomarna.
Vi som är high school-filmproffs kan se likheter med ”Mean Girls” (2004) ökända ”burn book”, som fylldes med fördomar och elakheter om skolans tjejer och tapetserades i skolkorridorerna. I ”Moxie” används en anonym skrift på ett kanske mer progressivt sätt; en bok fylld av illustrationer, peppande ord, och blir en gemensam startpunkt för att oavsiktligt starta en skolgårdsrevolution.
En annan parallell som kan dras till ”Mean Girls”, är den ”coola mamman” i form av Amy Poehler, som här både är framför kameran men även i registolen. Där slutar nog däremot de flesta likheter filmerna sinsemellan. För här är vi långt ifrån tidigt 2000-tals stereotyper och överdrivna tjejtjafs – ”Moxie” är inkluderande på flera plan och väljer aktivt att ta en fight bland seriösa ämnen i något så lättsamt som en high school-komedi.
För hur behandlar man egentligen ett väldigt seriöst ämne, när genren är dramakomedi och demografin tonåringar? Mja, det finns ju definitivt många som har gjort fel. ”Moxie” ger sig in i debatten, och når nästan hela vägen. Med karaktärer av varierande bakgrund, läggning, upplevelser, ger den alla möjligheter att få en trovärdighet på plats.
Många repliker som karaktärerna uttalar är så spot-on från verkligheten att jag ryser till, i andan ”Pojkar behöver vara pojkar, låt dem bara leka av sig”. Vivian ber Lucy ignorera Mitchell, för ”då kommer han tröttna, och börja irritera någon annan”. Filmens kärna ligger i just att vi med små ringar på vattnet kan starta stora vågor, och då är det bättre att stoppa och markera, snarare än att låta någon annan falla offer för en terroriserande quarterback.
Ordet moxie, att ha moxie, betyder i kort att man är beslutsam; man har en kämparglöd. Även det minsta, anonyma, bidraget till något som verkar oöverskådligt, kan ge förändring. Det hoppas jag att unga tittare tar till sig och blir inspirerade av – trots att det är ”bara” är en enkel high school-film.
Inspirerad av Lucys idéer och förundrad av den hårda verkligheten, beger sig Vivian hemåt till sin en gång rebelliska mamma Lisa (Amy Poehler), som gärna matar sin dotter med kvinnlig punk och har både demonstrationer och revolter på sitt CV. Vivian lyssnar, läser på, och för över sin frustration i kreativt skapande – i form av en zine, en sorts serietidning som hon kvickt placerar på tjejernas toalett för att den enkelt och anonymt ska spridas bland ungdomarna.
Vi som är high school-filmproffs kan se likheter med ”Mean Girls” (2004) ökända ”burn book”, som fylldes med fördomar och elakheter om skolans tjejer och tapetserades i skolkorridorerna. I ”Moxie” används en anonym skrift på ett kanske mer progressivt sätt; en bok fylld av illustrationer, peppande ord, och blir en gemensam startpunkt för att oavsiktligt starta en skolgårdsrevolution.
En annan parallell som kan dras till ”Mean Girls”, är den ”coola mamman” i form av Amy Poehler, som här både är framför kameran men även i registolen. Där slutar nog däremot de flesta likheter filmerna sinsemellan. För här är vi långt ifrån tidigt 2000-tals stereotyper och överdrivna tjejtjafs – ”Moxie” är inkluderande på flera plan och väljer aktivt att ta en fight bland seriösa ämnen i något så lättsamt som en high school-komedi.
För hur behandlar man egentligen ett väldigt seriöst ämne, när genren är dramakomedi och demografin tonåringar? Mja, det finns ju definitivt många som har gjort fel. ”Moxie” ger sig in i debatten, och når nästan hela vägen. Med karaktärer av varierande bakgrund, läggning, upplevelser, ger den alla möjligheter att få en trovärdighet på plats.
Många repliker som karaktärerna uttalar är så spot-on från verkligheten att jag ryser till, i andan ”Pojkar behöver vara pojkar, låt dem bara leka av sig”. Vivian ber Lucy ignorera Mitchell, för ”då kommer han tröttna, och börja irritera någon annan”. Filmens kärna ligger i just att vi med små ringar på vattnet kan starta stora vågor, och då är det bättre att stoppa och markera, snarare än att låta någon annan falla offer för en terroriserande quarterback.
Ordet moxie, att ha moxie, betyder i kort att man är beslutsam; man har en kämparglöd. Även det minsta, anonyma, bidraget till något som verkar oöverskådligt, kan ge förändring. Det hoppas jag att unga tittare tar till sig och blir inspirerade av – trots att det är ”bara” är en enkel high school-film.
Läs mer om
Charlotte Brange
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Moxie
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu