Mr. Holmes 2015

Filmen baseras en roman av Mitch Cullin efter Arthur Conan Doyles karaktärer. 
Vi får här möta mannen vi genom böcker känner som mästerdetektiven Holmes. Den riktiga Sherlock alltså, den som varken har pipa eller hatt så som Dr Watson i sina böcker beskrivit sin vän, men som ändå hela livet med sitt skarpa intellekt har löst mysterier och kriminalfall. 




Mr Holmes har nu hunnit bli 93 år. Åldern kommer inte ensam och han är både skröplig och lätt dement. Han drar sig tillbaka till sin stuga ute på landsbygden med avsikt att skriva en sista och sann bok om sig själv och samtidigt lösa ett gammalt fall för att om möjligt få sinnesro. Men tiden är knapp då hans minne för var dag försämras. 

Regissören Bill Condon och Ian McKellen som tillsammans gjort ”Gods and Monsters” för ett antal år sedan jobbar åter ihop. Även detta samarbete resulterar i ett stillsamt men intensivt drama, hela vägen berättad med otrolig inlevelse av alla inblandade parter. Entusiasmen smittar av sig och jag tycker omgående väldigt mycket om filmen och finner historien ta form framför mina ögon på ett närmast magiskt sätt. Det är som flytande broderi, flera intriger oberoende av varandra både i tid och rum vävs samman till en mycket lyckad helhet som berör men också underhåller. En svartvit Sherlock Holmes-film i filmen till exempel, som Mr. Holmes går och tittar på, är ett snyggt och kul inslag i en annars på många sätt ganska klassisk berättelse. Den är inte så sensationell i svängarna, men ändå spännande och intressant.

”Mr Holmes” handlar om åldrande och reflektion över sitt liv. Men det är också en film om ensamhet, vänskap och om att våga lita på andra. Det är ett nära och mycket personligt porträtt av en man som sett sina bästa dagar och nu måste förlika sig med att framtiden är här och att också den snart når sitt ände. Det är vemodigt ibland, men aldrig för sentimentalt. Ian McKellen balanserar alla känslouttryck perfekt och pendlar försiktigt mellan att vara den kyligt iakttagande, nästan okänslige mannen och den mer ömsinte farbrodern som Sherlock på äldre dagar har blivit. Tack vare en plötslig vänskap som uppstår mellan Holmes och hans hushållerskas son Roger, spelad av en härligt pigg och närvarande Milo Parker, vaknar Holmes ur sitt känsloslummer medan resten av honom mer och mer somnar bort. Samtidigt som Roger hjälper Holmes i en kamp mot klockan att leta i minnet efter ledtrådar till det gamla olösta mysteriet som spökar i det förgångna, hjälper han honom att säga farväl till detsamma.

Detta är inte en deckare som vi kanske förväntar oss att en deckare ska vara, men ”Mr. Holmes” är en otroligt bra film och en gripande gåta som åtminstone jag andäktigt väntar på ska få sin lösning.