Mr. Nobody 2009

Tidigt 80-tal, 9-årige Nemo (Thomas Byrne) står på en tågperrong, ställd inför det svåraste av val. Hans mor (Natasha Little) har klivit på tåget för att starta ett nytt liv i Amerika medan han själv står kvar med sin far (Rhys Ifans) som kommer att stanna i England. Ska han stå kvar eller börja springa efter tåget som redan börjat rulla, vad händer om han börjar springa försent? Kan ett dåligt knutet skosnöre den dagen leda till att han aldrig träffar sitt livs kärlek? Utifrån detta livsavgörande vägskäl i livet växer den belgiske regissören Jaco van Dormaels film som ett träd av möjligheter där varje beslut eller slumpmässig händelse delar en gren i tu och tar Nemos liv i en ny riktning.

Över hundra år senare är Nemo Nobody den äldsta dödliga mannen kvar i världen, efter att automatisk cellförnyelse blivit en självklarhet i människokroppen. Mediauppbådet kring denna sista relik från en svunnen tid är stort och en journalist passar på att smyga in till hans sjukhusbädd för att banda den gamle mannens livshistoria, men filmen vi får se och berättelsen den förvirrade journalisten lyssnar till följer ingen rak linje, byter hela tiden spår och säger emot sig själv. En palett av skilda livsöden målas upp, en lek med tanken att allt är möjligt om du låter bli att välja, kanske fanns det inga rätta val, möjligen spelar det ingen roll vad du väljer när du lärt dig att inte gråta över spilld mjölk eller insett att en fjärils vingslag på andra sidan jorden kan ha större betydelse för hur allt slutar.

Det stora problemet med "Mr. Nobody" men samtidigt dess charm ligger i att lika många frågetecken som ni har efter att ha läst ovanstående försök till plot-summering kvarstår även när eftertexterna rullat upp, En insikt som efter 138 minuters mindfuck för vissa kan kännas förolämpande. Personligen tillhör jag skaran som njöt tillräckligt mycket av resan för att glömma slutdestinationen.

Vi snackar om ett sällsynt ambitiöst och påkostat drömprojekt som tagit 13 år att skapa, En välbalanserad mix av modern science-fiction, romantik och tidspussel. Allt grundas ur ett hisnande komplext manus som spånar vidare där "Sliding Doors", "Spring Lola" och "The Butterfly Effect" mest skrapat på ytan. Jared Leto är en mästerlig kameleont som trovärdigt med små medel ändrar beteende i olika tolkningar av Nemo i vuxen ålder precis som varje livsöde diskret fått sin egen färgton och plåtats i olika stilar av Christophe Beaucarne utan att det stör helhelsintrycket.

Skådepeleriet håller hög nivå rakt igenom bland Nemos alternativa livskamrater (Sarah Polley, Diane Kruger, Linh-Dan Pham), men den enda som riktigt går genom rutan är Juno Temple som spelar en av den 15-åriga Nemos (Toby Regbo) omöjliga tonnårsförälskelser. Det dryper av kärlek och eftertanke i varje lösryckt klipp, mycket tack vare Sylvie Olives fantastiskt kreativa scenografi - synd bara att de förblir vilsna Lynchiska-pusselbitar som aldrig hittar sin plats i en större helhet. I slutändan kommer "Mr Nobody" ställa oss alla vid samma vägskäl, några av er kommer med en salivdroppe i mungipan invänta den dagen ni får peta in filmen mellan "Eternal Sunshine" och "Donnie Darko"  i DVD-hyllan, några kommer efter två timmars väntan lämna en spottloska i biografdörren och gå hem, jag själv behåller jag både mitt saliv och ordningen i filmhyllan men ångrar i alla fall inte att jag tog chansen.