Mr. Woodcock 2007

Det finns filmer som borde få ett varningsmärke fastklistrat på sina affischer. Jag vet inte om jag skulle vilja gå så långt i fallet med ”Mr. Woodcock”, men jag anser att denna films potentiella besökare bör, innan de köper sina biobiljetter, rådas att välja att lägga sina pengar på, nästan, vilken annan bioaktuell film som helst. Att se ”Mr. Woodcock” är ett slöseri med både tid och pengar. 

I ”Bad News Bears” spelade Thornton en sur, tvär och rakt igenom osympatisk idrottsinstruktör. I ”Mr. Woodcock” upprepar han, i princip, samma roll. Enda skillnaden, av vikt, är att handlingen denna gång, jämfört med den förra filmen, utspelar sig drygt tio år senare i en gymnastiklärares karriär. Den unge John Farley, vars nyligen utgivna bok är på god väg att bli en bestseller, återvänder till sin hemstad för ett kortare besök. Och möts av en total överraskning. Det visar sig att hans mamma träffar regelbundet, sedan några månader tillbaka, den, av Farley, avskydde och fruktade gymnastikläraren Mr. Woodcock.

När man publicerar texter av det slag som denna recension kommer att utvecklas till, brukar följden bli ett par irriterade mail från läsare som anser att den ansvariga skribenten, genom sitt alster, visat prov på humorlöshet, överdriven seriositet och allmän tråkighet. Denna reaktion är förståelig då de flesta människor har olika slags humor och därför kan ett skämt som jag rynkar på näsan åt, få någon annan att vrida sig av skratt. Av denna anledning nöjer jag mig med att säga, att jag själv inte skrattade eller log mer än totalt fem gånger under hela visningen. En lyckad komedi bör ha en betydligt högre kvantitet än så.     

Att få sin publik att skratta åt en medelålders man som är elak mot barn och pensionärer, kan vara svårare än vad de flesta tror. Det är ju fortfarande lite tabubelagt att roa folk med sådant. Långt ifrån alla komiker klarar av att utforma denna sorts skämt på rätt sätt. ”Mr. Woodcocks” regissör lyckas, för det mesta, tyvärr inte träffa det siktade målet alls. Majoriteten av de situationer som han visar upp är i bästa fall långdragna och värsta fall rent av pinsamma.

Sen måste jag erkänna att jag har svårt att begripa mig på filmens avslutande scener. I dessa kommer Farley helt plötsligt till insikt om att Mr. Woodcocks tuffa behandling av sina elever inte alls var av ondo, utan tvärtom att det är tack vare (men inte på grund av) denna som Farley blivit den han är idag: en framgångsrik författare i början av sin karriär. Med andra ord verkar filmens tes vara att så kallade veka elever bör hanteras med fast och hård hand för att kunna växa upp till starka och självständiga individer. Nu skall väl detta budskap inte tolkas bokstavligt, för ”Mr. Woodcock” är ju trots allt en komedi som är tänkt att skrattas åt och bör därför förmodligen inte betraktas som någon ledstjärna vad gäller inställning till elevundervisning. Kanske är det tänkt så. Oavsett vilket förändras inte det faktum att ”Mr. Woodcock” är en av de sämsta komedierna som jag har sett i år.