Much Ado About Nothing 2012

Regissören Josh Whedon var mitt i efterarbetet med storfilmen "The Avengers" när han valde att på enbart 12 dagar filma sin version av Shakespeares klassiska komedi hemma i sitt eget hus i Santa Monica, Los Angeles. Rollistan fyllde han med - för honom - välbekanta ansikten från sin tid med tv-serier som "Angel" och "Buffy The Vampire Slayer" samt filmen "The Cabin in the Woods". För stora delar av publiken är det dock relativt okända namn trots sina långa resuméer.

För dem som missat handlingen fokuserar storyn på framför allt två kärlekspar. Beatrice och Benedick står inte ut med varandra, något de inte gör någon hemlighet av, vilket demonstreras i kanske den vassaste dialog som nånsin skrivits. Det finns ju en anledning till att Shakespeare anses vara den mästare han är. Uttrycket "kärlek börjar alltid med bråk" beskriver situationen bra vad de här två anbelangar och genom list från deras vänner övertygas de om att de är översvallande förälskade i varandra.

Det andra paret består av de mer oskyldiga Hero (som är Beatrices kusin), och hundögde Claudio. Men även om de inte behöver någon övertalning för att hitta sin kära jobbar tillräckliga krafter emot deras förhållande för att skapa förvecklingar och hjärtesorg.

Whedon har valt att helt behålla originalspråket från Shakespeare. Däremot är handlingen förflyttad till nutida Los Angeles och accenterna som dialogen framförs på är tillika amerikanska.

När Baz Luhrmann år 1996 valde att modernisera "Romeo och Julia" men behålla originaltexten var kritiker och publik delade inför resultatet - om än mestadels positiva. Samma sak gäller "Much Ado About Nothing". Liksom i en musikal när karaktärerna med jämna mellanrum brister ut i sång finns det ingen möjlighet att behålla någon slags illusion om historiens verklighet ens inom filmens egna ramar när traditionellt språk används i moderna miljöer. Det var helt enkelt lättare att övertygas av Emma Thompson och Kenneth Branagh i den tidigare versionen från 1993 som utspelade sig på bardens tid i Italien.

Men de med flit absurda inslagen i Shakespeares komedier gör att den som letar efter det verklighetstrogna borde söka någon annanstans. Därför tar det inte många minuters invänjning innan man kan njuta av den rappt framförda dialogen på samma sätt i denna moderna version. Jag till och med förvånas över hur smidigt det sker.

Whedon har också på ett mycket finurligt sätt använt den - i princip - enda lokal han har att jobba med och det känns aldrig begränsande. Små detaljer i de olika rummen som karaktärerna rör sig mellan spär på den redan sköna handlingen med några extra doser humor, och gör detta till den kanske roligaste versionen hittills. Och det görs med en lätt och ledig hand. Integrerandet av de puckade konstaplarna är också smart gjort utan att få för mycket drag av slapstick.

Nej, det är inte krocken mellan språk och miljö i den här tappningen som drar ned betyget en smula. Däremot är det svårt att ta den dramatiska utvecklingen mellan Hero och Claudio där hennes kyskhet ifrågasätts, samtidigt som filmen redan hintat om att sex före äktenskapet inte är konstigare i denna filmens verklighet än det är i dagens samhälle. Någon form av modernisering hade behövts här för att undvika den paradoxen.

Skådespelandet är överlag starkt, speciellt om man tar hänsyn till hur fort produktionen genomfördes och att få av skådisarna har teater-erfarenhet. Men det finns ögonblick när det svajar, när det märks att de inte riktigt tror på vad de säger eller kanske ens förstår innebörden i orden. Beatrice och Benedick har tex inga problem att övertyga oss om deras osämja i början, men är inte riktigt lika plausibla som betuttat par. Framför allt gör sig Alexis Denisof så otroligt mycket bättre som chauvinistisk mansgris än som kärlekskrank toffel.

Men det finns mycket att tycka om här. Tajming och minspel sitter som en smäck, och betygets 3:a är en stark sådan. Måste man välja föredrar jag versionen från 1993 en smula, men det bästa med film är att man faktiskt inte behöver göra ett val. Det finns gott om utrymme för flera uppfattningar och tappningar, och "Much Ado About Nothing" anno 2013 har definitivt något att tillföra.