Mulan 1998

De flesta av oss känner till historien sedan tidigare; dottern som klär ut sig till man för att ta sin skadade fars plats i armén. Om Mulan fanns på riktigt tycks vara rätt oklart, men det finns annars gott om kvinnor som klätt ut sig till män genom tiderna: Jeanne d’Arc för att nämna en. Trots detta överraskas jag när jag nu ser om filmen, för första gången som vuxen, av i vilken utsträckning den ifrågasätter normer.

Först och främst är dock karaktären Mulan själv otroligt charmig. Hennes intelligens, uppfinnelserikedom och upproriskhet är egenskaper som blir självklara redan från början. Filmen inleds med att hon ömsom skriver ner svaren på de frågor hon snart ska få från äktenskapsmäklerskan, ömsom fäster ett ben över sin hunds mun och en påse mat över hans rygg för att på så sätt lura honom till att mata hönsen.

Men det blir snart uppenbar att familjen har tydliga idéer om hur Mulan ska vara. Att hon å sin sida inte uppfyller dem blir det likaså. Mulan fuskar på provet, är genomgående klumpig snarare än elegant och pratar när hon inte borde. När hon ska träffa äktenskapsmäklerskan, som kommer avgöra hela familjens framtid, tvingas hon med våld in i en snäv kvinnoroll, inklusive smink och obekväma kläder. Det hela slutar i en smärre katastrof; ett tecken på att Mulan är inte en stereotypisk flicka och heller aldrig kommer vara det.

När Mulan sedan klär sig till man och går med i armén får hon hjälp av den före detta väktaren och draken Mushu. Han manar på henne till ofräscha vanor och otrevligt beteende. Inte heller i denna överdrivna manlighet tycks Mulan trivas, utan hon rynkar besvärat på näsan åt männen och suckar utmattat att hon ”aldrig vill se en naken man igen”.

Kanske går det att se en osäkerhet över könsidentitet hos Mulan, eller helt enkelt en vägran att anpassa sig till tillrättalagda roller. Att det hela rundas av med ett heteronormativt förhållande balanseras i någon mån upp av hennes normbrytande beteende och att hon i slutet bekräftas som värdefull även som kvinna. Nog om det. Filmen har mer än så att tillgå. Även om den likt ”Ringaren i Notre Dame” tycks ha vissa problem att avgöra när den ska vara seriös och när den ska vara rolig, är tempot genomgående träffsäkert. De komiska inslagen lockar också till skratt, högljudda sådana, även när de följer på ett fält fyllt av döda soldater.

Filmskurken har förvånansvärt lite tid på skärmen, och väcker lite intresse. De scener han faktiskt är med i är ofta långtråkiga och utdragna. De bryter snarare bort från det som faktiskt engagerar: Mulans anpassning i lägret, och hennes imponerande utveckling som soldat. Och hela Shans kompani som är glädjen själv, inklusive Mulans två side-kicks: Mushu och lyckosyrsan.

Kanske handlar filmen egentligen mest om Mulans önskan om att ta hand om familjen, och att göra det rätta. Det är också när hon gör det, och bevisat för familjen att hon kan, som hon får sin belöning: kärlek och uppskattning. Men hon kan heller inte göra det förrän hon bryter sig loss ur den roll de har givit henne.

Disneys ”Mulan” är både en rafflande äventyrsberättelse, en lyckad komedi, en inblick i krigets grymhet och en kommentar på kön. Som en Disneyfilm förvånar den, och underhåller självsäkert. Den är tveklöst en klassiker inom tecknad film, och lär bestå som sådan.