Muminfamiljen på Rivieran 2014

Även om odla potatis hemmavid är det enda han vill göra så drömmer Muminpappan om lyxliv, gassande solsken och lata dagar. Lagom till att det blåser upp en storm bestämmer sig familjen för att ge sig ut på en liten båttur i månskenet. Rätt vad det är hamnar sällskapet på Rivieran där de väljer att stanna ett tag för att ha lite semester. En semester som inte riktigt blir som de hade tänkt sig.

”Muminfamiljen på Rivieran” bygger på Tove Janssons bok ”Familjen lever högt” och till ytan är det verkligen troget förlagan. Färgerna är behagligt dova och Mumintrollen så där lite lagom rundlätta, charmiga men inte för snuttiga. Det ser överlag väldigt mycket ut som tecknat gjorde en gång i tiden och utan att bli övernostalgisk så tycker jag det är otroligt härligt att för omväxlings skull titta på hur en bok får liv på duken genom vacker 2D animation. Framförallt Snusmumrikens inledande vandring genom dalen är fint och fantasifullt återgiven och verkligen förtjusande i all sin enkelhet.

Tråkigt nog dalar det därefter. Mest för att början egentligen inte har med resten att göra. Manuset tar flera onödiga omvägar för att komma till skott och även om karaktärerna med de väl passande finlandssvenska rösterna (Maria Sid som mamma Mumin är fantastisk) är charmerande och mycket trovärdiga figurerna vi är bekanta med från böckerna, blir det ganska snart tydligt att det inte har fungerat lika bra att applicera det övriga till film.

På Rivieran är det så klart härligt. Soligt och fint. Pappa Mumin träffar en lidande konstnär att dricka tillsammans med, medan mamma får fritt spelrum att oroa sig för allt möjligt. Under tiden vinner Snorkfröken pengar på casinot så att hon kan köpa en lyxig bikini och sedan flirta med snobbige Clark i poolen, samtidigt som Mumin lider svårt av svartsjuka.

Det är inte jättevanligt att roulettspelande och romdrickande med efterföljande baksmälla skildras i en barnfilm, vilket jag tycker i sig är rätt befriande, men det hela hade kunnat få bli roligare än det blev här. Parollen ”borta bra men hemma bäst” löper som en röd tråd genom historien vid sidan av andra tänkvärda budskap om vad som faktiskt är viktigt i livet. Fast samtidigt finns där också rätt tröttsamma stereotyper och gamla normer som bibehålls i och med till exempel att det är Pappa som är ute medan mamma mest stannar inne och nojar, för att sedan dagen efter servera honom Treo.

Snorkfröken är visserligen efter storvinsten rikast av dem alla, men väl våpig i sin strävan att i bikinin få bekräftelse. Min favorit, Lilla My, som allas vårt samlade ilskna undermedvetna, är underbart bitsk, men hennes roll i berättelsen känns tyvärr föga förankrad. Hon far mest bara runt utan att egentligen ha någon annan funktion än morra åt det hon kan morra åt, vilket är slöseri med en skön figur.

”Muminfamiljen på Rivieran” är ändå en trivsam, gammeldags tecknad film som absolut för sin rätta publik är sevärd. Problemet är att veta vilken den publiken är. Filmen känns varken till innehåll eller humor vara riktad till de allra yngsta, samtidigt som de lite äldre nog lätt kan bli uttråkade av den enformiga tonen. Vi vuxna, som den bonuspublik vi är, kommer uppskatta sagans fina sensmoral och ocensurerade stil, men också som sagt tycka att det inte är så roligt som det faktiskt hade kunnat bli.