Munch 2023

Viaplay satsar stort på konsten – efter Lasse Hallströms gestaltning av Hilma af Klints leverne och konstnärskap går turen vidare till den egensinniga Edvard Munch. Expressionisten som är mest känd för de fyra målningar och den litografi som går under samlingsnamnet ”Skriet”. Och känslan av dödsångest och förtvivlan är lika påtagbar i regissören Henrik Martin Dahlbakkens tolkning av Munchs liv som i dennes mästerverk.

 

Filmen gör nedslag i fyra olika epoker i Munchs liv: som ung och förälskad i en gift kvinna, som nedbruten efter en konstnärlig motgång i Berlin, som medelålders på en nervklinik i Köpenhamn och som människoföraktande gubbe under den tyska ockupationstiden.

 

Varje epok är rollsatt av en ny skådespelare, vilket skapar otrolig förvirring. Detsamma gäller det tidshopp där regissören valt att förlägga konstnärens tid i Berlin i en samtida miljö med morgonraves och en kvinnlig August Strindberg i låtsasmustasch. Allt förvisso i linje med hur Munch i sitt konstnärskap lät dem inre känslorna inför det yttre styra tolkningen av världen, snarare än att uttrycka verkligheten som den är.

 

Valet att porträttera fyra avgörande perioder i hans liv klingar också symboliskt med ”Skriets” fyrfaldighet. Det är konceptuellt intressant, men utförandet är dessvärre både extremt pretentiöst och dualistiskt nog generande naivt. För vem är det egentligen som ska se den här?

 

Gestaltningen av Munch är som en parodi på stereotypen ”den plågade konstnärssjälen”. Han var säkert inte någon muntergök i livet, men dialogen rör sig ständigt kring melankoli och den eviga frågan – vad är konst? Dilemmat är att samtalen är för invecklade och långtråkiga för dem som befinner sig utanför konstnärsbubblan, samtidigt som dem troligen kommer upplevas för banala för dem som faktiskt arbetar inom konstvärlden av idag. Döden nämns nästan omgående med en ödesmättad röst och geniets lidande av spirituell obalans diskuteras, likaså att konstnären måste ta risker, för utan risker finns det ingen konst. Jag plågas. Och inte därför att det är riskfyllt.

 

Handling är i princip icke-existerande, filmen upplevs snarare som en avhandling och närgången konstnärlig studie av Munchs självplågeri. Kameran tycks ständigt befinna sig fem centimeter från hans ansikte. Jag vill backa, men ges inte utrymme att göra så. Det är kletigt nära, samtidigt som ingenting händer. Kanske har jag bara sett för många filmer om deprimerade konstnärssjälar som är olyckligt kära, för många män som av oförklarliga själv tar av sig på överkroppen för att kunna fokusera på sitt livsverk.

 

Jag tänker bara på Ernst Billgrens ”Vad är konst och hundra andra jätteviktiga frågor?”. Den har åtminstone lite självdistans. Något ”Munch” är helt befriad ifrån. Likt konstnären själv våndas jag förvisso, men det känns inte som det är av rätt anledningar.

 

Är man en riktig Munch-nörd kanske denna styltiga, pretentiösa porträttering av hans livsöde kan bidra med en nyans till historietolkningen, men förberedd dig på extremt överspelade, och krävande dialoger i klichéartade miljöer, utan konstpaus.

 

Jag ser då hellre ”Exit Through the Gift Shop”. Men så drivs jag inte främst av melankoli.