Murderball 2005

Rullstolsrugby, eller Murderball som den också kallas, är en bollsport för tetraplegiker, alltså personer som lider utav nedsatt rörelseförmåga i armar och ben. Den är till synes en blandning av både basket och rugby även om rugbyinslagen dominerar. Men det här är varken en film om handikappade eller om sport utan främst en film om människor. Om relationerna personer emellan, om ilska, sorg och en hel del humor och vad som händer när livet tar en drastisk vändning.

Som tonåring var Mark Zupan med om en bilolycka orsakad av hans bäste vän Christopher. Mark klarade sig lyckligtvis men fick men för livet. Efter år av depression och förnekelse insåg Mark att hans ben aldrig skulle kunna bära honom igen. Med en vilja av stål lyckades han gå vidare och idag är Mark den bäste spelaren i det amerikanska landslaget, lagkapten och dessutom den officielle talesmannen. Han är inte den enda, de flesta av hans medspelare har liknande historier. Som en av rollfigurerna säger i filmen; ”Det är de första två åren som är de jobbigaste, vissa klarar det, andra inte…”.

Det är en hård och opolerad testosteronstinn värld som visas på bild. Oavsett om du brutit ryggen, råkat ut för en dödlig sjukdom eller en misshandel så gäller det att nå toppen och kanske ligger det mer än bara glädje för sporten bakom dessa män, som i samhällets ögon är oförmögna att klara ens de enklaste uppgifter. Med bepansrade Mad Max-inspirerade rullstolar dundrar spelarna fram på plan, fintar, blockerar och tacklas på ett sätt som man konstigt nog aldrig skulle förvänta sig av en funktionshindrad. Detta är en film som totalt krossar de normer och fördomar du kan tänkas ha om handikappade. Personligen måste erkännas att tanken om hur lyckligt lottad man faktiskt är, inte slår en alltför ofta och trots alla skämt, all kaxighet och framåtanda så märks ändå sorgen över något förlorat bland dessa människor. En av de vackraste och sorgligaste scenerna är när en av spelarna, Bob, som förlorat armar och ben, berättar om en återkommande dröm som han har. En dröm där han flyger och där känslan av frihet är total och där han har både sina armar och ben tillbaka. 

Oftast är problemet med dokumentärer just den dokumentära känslan man får. Människor gör sig till inför kameran och man kommer aldrig riktigt nära inpå. Samtidigt visas allt svart på vitt utan skrupler och visst kan detta vara bra men i slutändan både tröttsamt och lite svårsmält. I ”Murderball” har man lyckats få med så mycket mer. Med enkla animationer och ett imponerande soundtrack ger man känslan av en spelfilm och de olika karaktärerna beter sig och rör sig så obehindrat och naturligt framför kameran att man undrar om de ens ser den. Istället för att filma helbilder för att tittaren ska få ett helhetsperspektiv, så har man genom en proffsig klippning skapat en tredjeperson på låtsats. En person som tittaren får uppfylla. Att Marks skämt om sitt älskade ”rövnivåperspektiv” skulle bidra till att filmarna fick idén om att spela in sittandes i rullstolar, är helt genial och visar samtidigt på den lättsamhet som finns i filmen. Visst finns tragiken och den porträtteras mycket väl men tillåts inte ta överhanden. Om du tror att det här är människor som du ska tycka synd om så är du helt fel ute.