Mutant Chronicles 2008

1993 släpptes det svenska rollspelet Mutant Chronicles av det i dag saligt avsomnade Target Games. I ett ambitiöst försök att vidga verksamheten lanserades det snart internationellt och följdes av figurspel, brädspel, kortspel, böcker och serier. Alla utspelade de sig i en färgstark framtid där stora korporationer intrigerade om makten över mänskligheten i ett till stora delar koloniserat solsystem, bara för att mötas av ett större hot i och med en invasion av slemmiga varelser som gemensamt kallades för den mörka legionen.

Spelen sålde hyfsat utan att bli någon större succé, men tillräckligt för att producenten Edward Pressman skulle få för sig att göra en film av det hela. Så följde dryga tio år av det berömda produktionshelvetet där manuset skrevs om ett flertal gånger, regissörer byttes ut och skådespelare kom och gick (ett tag var Sir Ben Kingsley kopplad till filmen). Så till slut, för några år sedan, hände det otroliga: filmen började ta form med Simon Hunter bakom kameran och en hyfsat imponerande ensemble framför. Kanske kunde det bli något trots allt?

Vi spolar fram bandet till 2009 och kan konstatera att "Mutant Chronicles" är en udda fågel; en svulstig actionrulle med för liten budget, en visuellt imponerande dussinrulle plågad av dålig klippning och extremt ojämnt skådespeleri. Här finns scener som är ofattbart dåliga, men också stunder av visuell briljans och, faktiskt, en uppfriskande vilja till nytänkande i en trött genre.

Det hela utspelar sig på vår egen jord någon gång under 2700-talet. Världen har fallit tillbaka till en primitiv industrialism och styrs av en grupp hänsynslösa megakorporationer. I centrala Europa slåss två av dessa, Capitol och Bahaus, i ett meningslöst skyttegravskrig om skäl som ingen riktigt verkar komma ihåg. I filmens öppningsscen får vi se en regnig batalj mellan de två korporationernas trupper, ett slag som har mer gemensamt med första världskriget än med "Aliens". Under striden råkar en ondskefull uråldrig maskin frigöras med resultatet att den promt börjar spotta ur sig zombies som slaktar alla i deras väg. Härifrån blir storyn bara larvigare, fast på ett ganska behagligt tillbakalutat sätt. Världen hotas av undergång och en religös orden, Brödraskapet, sätter samman en expedition som är mänsklighetens sista hopp. Actionmos följer.

Den lilla gruppen leds av broder Samuel (Ron Perlman) och den hårdkokte serganten Mitch Hunter (Thomas Jane) och innehåller en bunt vandrande klichéer till soldater från olika grupperingar. Skådespelarna är av varierande kaliber: både Perlman och Jane gör ett hyggligt jobb men här finns även skickliga brittiska karaktärsskådespelare och vad som ser ut som den inhoppande ljudteknikern sida vid sida. Sämst i sammanhanget är dock John Malkovich som trots att han bara är med i dryga fem minuter lyckas göra en provocerande urusel insats som den dömde kardinalen Constantine.

"Mutant Chronicles" största styrka är den mysiga steampunkmiljö som filmteamet lyckats skapa med förhållandevis små medel. När actionscenerna funkar, vilket inte är alltid, lyfter filmen ordentligt. Här finns en luftstrid med koleldade luftskepp som är fantastisk i sin retrofuturistiska skrud, en hissfight som imponerar och några stämningsfulla kameraåkningar som påminner om "De förlorade barnens stad" excentriska vision. Men för varje höjdpunkt finns det två bottenlöst dåliga scener, en oinspirerande strid eller en plågsamt stakande monolog.

"12 fördömda män" möter zombies i en steampunkmiljö sa någon, och det är en beskrivning som passar ganska bra på "Mutant Chronicles". Som regelrätt actionfilm är den ett misslyckande och spelens fans lär bli besvikna då den inte har mycket att göra med ursprungsversionen. Men ser man den som den visuellt skruvade, underbudgeterade lilla b-film den är glimrar den till på ett sätt som betydligt dyrare produktioner inte mäktar med.