My Blueberry Nights 2007
Synopsis
Info
Roadmovie med blåtoner
I sin västdebut gör prisbelönade Wong Kar Wai det han gör bäst - tar till vara människans mest utsatta stunder och blåser upp dem över vita duken. Varje skiftning hos filmens centrala och vilsna gestalter magnifieras i ett karaktäristiskt grovkornigt foto som går i toner lika varma som de skildrade människornas blodomlopp. Steget från storstadsromantikens Shanghai till New York är kanske inte så stort – däremot är filmpubliken i väst inte så hemma med det hypnotiskt långsamma tempot i filmer som ”In the mood for love”. Wong Kar Wai levererar en storstadssaga med motion blur och fler snabba klipp - tillsatser som appellerar till oss.
Genom fokusen på de begåvade skådespelarnas ansikten blåses det mänskliga dramat upp i all sin storslagna tragik. Ramhistorien fokuserar på den bedragna New Yorktjejen Elisabeth (en bohemsöt Norah Jones) som snubblar in på den charmige vardagsfilosofen Jeremys (oemotståndlige Jude Law) café en sen natt och indignerat lämnar nycklarna till sin (ex-) pojkväns lägenhet. De två utbyter livsvisdomar och inleder en försiktig flört innan hon försvinner iväg ut till USA: s utkanter för att finna sig själv. Därute väntar en värld av hårt arbete och tomhet – och ensamma människor som kämpar sig fram i tillvaron.
”My Blueberry Nights” har känslan av en arthousefilm – såväl filmens temposkiftningar samt den bitvis teatrala dialogen kan göra den svårsvald för en större publik. Elisabeths resa får en dyster klang när hon i jobbet som bartender lär känna den nersupne kvarterssnuten (en briljant David Straitharn) och hans unga fru som vill ta ut skilsmässa (fantastiska Rachel Weisz förför duken som ödets ofrivilliga femme fatale).
Regissören saktar ner och skalar av skeendet för att komprimera en obesvarad passions oundvikliga slut skildrat i dova, nattliga färger. Som kontrast dyker storspelande Leslie upp och målar filmens sista del i klara pastellfärger – mopsig, lättsinnig och konstant misstrogen mot andra utgör hon motpolen till allt det Elisabeth står för. Trots det slår det omaka paret sällskap under en roadtrip där bägge får fördelen att lära känna och lära sig av den andra.
Efter att ha sett Portman i barnfilmen ”Den magiska leksaksaffären” är det ofrånkomligt att fastna för hennes uppenbara talang och mångsidighet än mer. Jäntan klår alla jämnåriga aktriser på fingrarna just nu. Men hon är inte ensam. ”My Blueberry Nights” är en oerhört välspelad film – sevärd för den autentiska värme som Wong Kar Wai får ur sina skådespelares trasiga karaktärer.
I jämförelse med sina motspelares prestationer bleknar den svalsjungande jazzsångerskan Jones. Men hennes väna, bohemflickslook passar filmens sinnesstämning. Jones får trots sin förmenta huvudroll inte agera katt bland skådishermelinerna – istället kör regissören på säkra kort och låter karaktären anta formen av ett vittne – tyst betraktande och lyssnande till det andra yttrar. Det fungerar någorlunda. Eller som hon i rollen som Elisabeth yttrar om blåbärspajen: ”Den är inte så illa.”
”My Blueberry Nights” är lite odisciplinerat skuren och sötaktig, trots sina bittra ingredienser. Men trots det får blåbärs-roadmovien med sidosmak av romantik upp smaklökarnas intresse för ytterligare en bit svårmod.