My Old Lady 2014

Det finns ett antal filmkategorier som alltid är riskabla. Remakes och uppföljare är två uppenbara, på grund av förväntningar. Filmade pjäser en annan då de lätt blir just – filmad teater. I det här fallet har dramatikern och manusförfattaren Israel Horovitz själv filmatiserat sitt eget verk i sin spelfilmsdebut som regissör. Även om det kan vara en bra idé att ha en stark relation till materialet så rimmar hans brist på filmerfarenhet såväl som distans illa med varandra.

Handlingen är simpel och utspelas i Paris – typiskt nog är det mestadels engelskspråkiga karaktärer vi följer. Kevin Kline är en pank nykter alkoholist samt misslyckad författare som ser det hus i Paris han ärvt av sin pappa som enda utväg ur sin miserabla tillvaro. Där bor dock en äldre dam (Maggie Smith) och hennes hetlevrade dotter (Kristin Scott Thomas), mindre pigga på den nya hyresgästens/ägarens planer på att sälja kåken.

Utan att avslöja för mycket så uppdagas en hel del hemligheter och rollfigurerna visar sig ha starkare band och influenser på varandra än väntat. Eller tja, det mesta är ganska väntat. Det är inte mycket som inte går att räkna ut tidigt i filmen. Som pjäs fungerade det säkert fint men på film behövs det något mer än de långa, många dialogerna med få undantag förpassade till nämnt hus. När inget intressant eller oväntat varken sägs eller görs blir det rent ut sagt… tråkigt.

Den begåvade stjärntrion kämpar för att hålla filmen vid liv men tar i lite för mycket. Det märks att regissören Horovitz är van vid teaterscenen för här låter han sina aktörer klämma i från tårna och det blir pratig, matig och intensivt dramatisk – teater. Få av interaktionerna mellan de för övrigt rätt osympatiska karaktärerna känns trovärdiga. Det känns mest som om skådespelarna fått saftiga repliker att slänga ur sig snarare än riktiga människor som möts och samtalar.

Det är synd för jag gillar skådespelarna. Smith är den som lyckas bäst i en roll som tillåter henne att vara lite mer än den surkärring hon alltid får spela. Kline, som försvunnit lite ur filmradarn, är inte dålig men passar illa för rollen och vi påminns om hur bra han är i det han gör bäst – komedier. Både han och den vanligtvis briljanta Thomas har förmågan att stundtals spela över, något som troligen kan skyllas på en instabil regissör.

Det är knappast det sämsta du kan se på bio just nu – här finns trots allt mycket talang inblandat – men filmad teater är fortfarande filmad teater. Trots stora gester, häftig dramatik och gråtfyllda monologer så blir jag aldrig direkt gripen. Mest lite uttråkad.