My Policeman 2022

I 1950-talets Storbritannien är homosexualitet olagligt. Bögar som tas på bar gärning eller anmäls av grannar blir häktade av polisen, och inte sällan hånade eller misshandlade på väg till häktet.

 

Som gay och snut måste därför Tom (Harry Styles) vara extra försiktig för att inte riskera sitt jobb. Men när han möter Patrick (David Dawson), den något äldre intelligenta och sofistikerade museikuratorn, ser han en karl värd att bli kriminell för.

 

Tom har en tjej. Det gör inte saken lättare, eller jo, kanske. Med Marion (Emma Corrin) vid sin sida kan han ”dejta” Patrick utan att väcka några misstankar. Alla tre blir så småningom nära vänner, och Tom och Marion dras med på äventyr i en kulturvärld de aldrig kände till. Det är opera, det är konst, det är musik och rödvinet flödar. Först när Patrick åker iväg till Venedig med Tom som sällskap (officiellt som ”medhjälpare”) börjar hon inse att hennes eventuella misstankar om de två kan stämma.

 

Ser man på, här kommer ännu en tragisk kärlekshistoria om två bögar som inte kan vara tillsammans på grund av fördomar. Manusförfattaren Ron Nyswaner ligger bakom ”Philadelphia” och ”Freeheld”, då förstår man kanske att det inte är en munter historia som väntar. Inte för att det var en dans på rosor att smyga med sin kärlek i mitten av 1900-talet. Men det känns som att vi har sett tusen liknande historier, och de ser oftast rätt lika ut.

 

Filmens lilla gnutta av hopp och ömhet hittas hemma hos Patrick, bakom låsta dörrar, där männen kan hänge sig åt sina lustar långt från omvärldens blickar.

 

Fina kärleksscener har gett många tidningar anledning att skriva klickrubriker med ”Harry Styles” och ”gaysex” i samma mening, men frågan är om filmen hade blivit lika uppmärksammad utan en av världens största artister just nu i en så pass intim roll? Styles sköter sig klart godkänt i en av sina första stora filmer. Det är en krävande roll att kliva in i som relativt oerfaren skådis, men kan bli början på en spännande ny karriär för popstjärnan.

 

Det är överlag en skicklig ensemble. I den unga trion utmärker sig främst Emma Corrin som fått en komplex roll att bita i. Blir Marion svartsjuk och hämndlysten mot sin kille så riskerar hon att bidra till det homofoba samhället. Är hon för öppensinnad kommer hon att förlora sin make.

 

Historien utspelar sig i två parallella tidslinjer, och då och då får vi titta in hos samma karaktärer i mitten av 90-talet. Fyrtio år senare får Marion en chans att konfrontera sina konflikterade känslor. Hon är gift med Tom men låter en sjuk Patrick flytta in i huset, i hopp om att mildra dåligt samvete. När hon hittar Patricks dagböcker får hon lära sig mer om deras kärlekshistoria och se den i ett nytt ljus. Det är en annan tid nu och kanske en chans att ställa saker tillrätta.

 

Nya skådespelare tar över samma roller. Gina McKee, Linus Roache och Rupert Everett fångar inte alls samma kemi. De är inte heller särskilt lika de unga förlagorna, om man nu stör sig på sånt. Tryckt stämning och sjukdom ersätter den kittlande förälskelsen i tillbakablickarna. Här känns ”My Policeman” som en helt annan, tråkigare, film.

 

Det här är överlag dystert att se. Några lär säkert uppskatta en välspelad och fin historia, full av outtalade känslor och i ett långsamt tempo. Men det är som om någon har sugit ut all passion och spänning ur vad som skulle kunna bli ett storartat kärleksdrama.