My Spy 2020

Den småroliga actionthrillern ”My Spy” faller lite mellan genrestolarna – den har för mycket våld för att passa som familjefilm, men den är inte sofistikerad nog som spionfilm för att nå upp till exempelvis Bondfilmernas nivåer. Har man inte alltför höga förväntningar bjuder filmen dock på enkel och lättsam underhållning med charmiga rollfigurer som är lätta att tycka om.

JJ (Dave Bautista) är en hårdnackad CIA-agent, som after att ha sprängt en hel rysk liga i luften får en åthutning av sin chef (Ken Jeong) för att han saknar den finess och den EQ som behövs för infiltrationsjobb. Ligan skulle nämligen leda CIA vidare för att få reda på viktig information, vilket ju inte går när han haft ihjäl dem.

I stället blir JJ skickad till Chicago tillsammans med teknikern Bobbi (Kristen Schaal). Nyblivna änkan och sjuksköterskan Kate (Parisa Fitz-Henley) ska bevakas, eftersom hon är släkt med den ende överlevande i ligan som kom undan och kan tänkas söka upp henne, men hennes 9-åriga dotter Sophie (Chloe Coleman) upptäcker snabbt övervakningskamerorna. Inte nog med det, hon letar upp teamet och filmar dem tagna på bar gärning samt hotar att lägga upp filmen på nätet om inte JJ tar med henne på skridskoåkning och lär henne att bli spion.

Det finns mycket charm i relationen mellan den enorme, hulkliknande JJ och den kavata lilla Sophie, men det förutsägbara receptet faller också i traditionella fällor – JJ följer med till föräldraträff och bli utskrattad när han säger att han är sopgubbe, så han måste rätta det med att han är soldat och CIA-agent som gör sig av med mänskliga sopor. Först då blir Sophie populär bland klasskamraterna och han bland deras mammor. Självklart sätter han mobbarna på plats, men vad mammorna gäller är det så klart en mamma han fattar tycke för, och det kanske inte är så svårt att gissa vem?

Frågan är hur väl det våldsdyrkande budskapet passar barn egentligen, och det är här det blir lite genre-problematiskt. Hur fantasieggande är det inte för en liten 9-åring att ha en CIA-agent som kompis, som lär henne allt ifrån att att coolt spatsera iväg från en explosion utan att vrida på huvudet till att lura en lögndetektor. En jätte som beskyddar henne, imponerar på kompisarna och gör som hon säger. Det är nästan som den perfekta låtsaskompisen barn har, fast i vuxenfilmstappning, för den är alldeles för rå och våldsam för att passa en nioårig publik.

Som vuxenfilm har den en rätt skön avslappnad humor som inte tar sig själv på så stort ansvar. Här finns filmmetaskämt som när JJ blir avslöjad av ryssarna för att hans ryska accent låter som Mickey Rourke i ”Iron Man 2”, och slowmotionscener när han skjuter ner dem, liksom i förbifarten, medan han spatserar mot sin bil. Väl i bilen ägnar han mer uppmärksamhet åt att få in rätt radiokanal än åt bilarna som jagar honom. JJ är helt enkelt en supercool hjälte, men här finns också flera roliga slapsticksliknande scener som när JJ ska åka skridskor eller dansa, och åtminstone ett av Bobbis klumpiga försök till action fast hon bara är en skrivbordsagent fick mig att skratta högt.

Det räcker dock inte för att fylla ut en hel film. Början är både rolig och underhållande, och slutet riktigt spännande, men däremellan är det mest en lång rad förutsägbara klichéer. Som lättsam underhållning för stunden funkar den dock bra, så länge man inte har alltför höga förväntningar.