Myrmobbaren 2006

Under vad som måste vara den animerade barnfilmens mest intensiva år någonsin bjuds vi på filmen ”Myrmobbaren” från gänget som gav oss Nickelodeons ”Jimmy Neutron – underbarnet”. Enkelt förklarad är det ”Antz” möter ”Älskling, vi krympte barnen” i amerikansk förortsmiljö. Det låter kanske intressant men tråkigt nog så promenerar dessa myror längs en sen länge vältrampad stig.

Handlingen kretsar kring den nyinflyttade 10-åringen Lucas som inte riktigt kommit till ro i det nya kvarteret, då han är en sån där kille som verkar vara född till att bli ryckt i kalsingarna och detta utnyttjar kvarterets värsting. Lucas blir sen ett stående exempel på Chan-wook Parks favorittema, hur våld föder våld. Han tar ut sina aggressioner på de stackars myrorna som byggt bo i familjens gräsmatta genom att dränka deras hål med hjälp av trädgårdsslangen, sparka söder deras praktbygge samt försöka trampa ihjäl de små flitiga stackarna. När det mesta av denna terror visas på ett läckert sätt från de små krypens synvinkel bland enorma grässtrån framstår Lucas, av myrorna kallad för Förgöraren, som ett hiskeligt monster.

Men tack vare trollkarlen Zoc, myrstackens svar på Mirakulix, lyckas myrorna slå tillbaka mot denna samvetslösa mördare. Zoc har nämligen blandat till en trolldryck som krymper Lucas till en myras storlek och kan då med lätthet föras ner i tunnlarna till en rättegång för brott mot myrkolonin. De flesta föreslår att man äter upp honom men myrornas drottning lugnar massorna och dömer istället Lucas till att, under ledning av den vänlige Hova, lära sig det hårda livet som myra för att på så sätt sona för sina brott. När stacken sen hotas av det värsta hotet de kan föreställa sig, en sadistisk skadedjursbekämpare, måste Lucas lära sig samarbeta med myrorna och på så sätt övervinna fienden och återfå sin frihet.

Först och främst måste jag medge att detta spektakel är riktigt snyggt förpackat. Man har hittat en stil på animationerna som passar storyn väl och när man väl kommer ner på ”gräsnivå” blir det mycket ögongodis. Färgerna och texturerna är otroligt snygga. Myrornas helikopterliknande steklar till ärkefiender är läckert täckta av blankt färgskiftande skal som får dem att se både farliga och verkliga ut och när vattnet från trädgårdsslangen forsar genom myrornas tunnlar får man sig en åktur som slår de flesta äventyrsbaden. Det är just på det här planet som ”Myrmobbaren” fungerar bäst. När man utnyttjar filmens enkla premisser, leker med proportionerna och utnyttjar tekniken för att få gräsmattan att framstå som en vildvuxen djungel och få trädgårdens grodor att verka mer skräckinjagande än Godzilla.

Tyvärr är filmen inte lika jämn på alla plan och trots att det snart var tio år sen ”Antz” och ett ”Ett småkryps liv” höll till på biodukarna så åker ”Myrmobbaren” på råspö av sina föregångare. Nu känns allt mekaniskt, formgjutet och ”Myrmobbaren” innehåller ingenting som aldrig gjorts förut. Det tar inte lång tid förrän man sympatiserar med gubben med giftsprayen vars röst i originalversionen görs av Paul Giamatti. Lustigt nog gjorde hans “Sideways”-kollega Thomas Haden Church nyss rösten till den förvånansvärt lika karaktären Dwayne i “På andra sedan häcken”. Från vinpimplare till anticimex, vad händer härnäst?

”Myrmobbaren” är uppbyggd efter den gamla vanliga barnfilmsmallen med vänliga animationer, kändisröster, prutthumor, popkulturella referenser och självklart de alltid lika viktiga läxorna om vikten av samarbete och hjälpsamhet. Kan vi inte det här snart? Den här gången känns sensmoralen nästan ännu mer unken då de röda myrorna poängterar vikten av disciplin och att ha ett samhälle där alla jobbar tillsammans för samhällets bästa och där varje individs insats räknas lika, lite som en 40-tals kommunistpropagandafilm.

När det sen inte finns någon ”Ice Age”-Scrat eller ”Shrek”-Åsna för att rädda kalaset så blir slutsatsen enkel. Vill ni se myror i höst, hyr ”Antz” eller ”Ett småkryps liv”. Tacka vet jag 90-talet.