Nacho Libre 2006

Den lilla tjocka munken Ignacio har sedan barndomen drömt att få bli en svettig wrestlare i tajta kläder. Men wrestling bedöms som en synd enligt klostrets munkar.  Istället är han en urusel kock för en bunt stackars föräldralösa snorungar i ett kloster. Längtan blir för stor och han börjar i smyg wrestla under namnet Nacho, gömd bakom en ansiktsmask – med ursäkten att han vill köpa bättre mat åt barnen. När en snygg nunna vid namn Sister Encarnación får alla munkarna att börja putsa flinten förbannar Ignacio sitt kyskhetslöfte och gör precis vad som helst för att imponera. Olyckligtvis tycker även donnan att wrestling är något man ska brinna i helvetet för.

Idén till ”Nacho Libre” är inte så korkad som den låter. Tyvärr är filmen det. För ”Nacho Libre” har inte valt någon rolig, ironisk vuxenhumor – det är rätt och slätt en barnfilm som kommer få barnen att antingen börja snarka av det sövande långsamma tempot eller få dem att vilja brottas och slåss på skolgården. Det här är en film som föräldrar drömmer mardrömmar om, misstänker jag. Barnen lär sig att mucka bråk, hoppa på varandra, slå varandra med stolar, kladda ner varandra med obehagliga saker eller skjuta med pilbåge på varandra…

Någonstans i grunden är det en lustigt stillsam film som handlar om att man inte ska ge upp drömmar. Även om det råkar vara wrestling och även om man är skitdålig på det. Så visst, handlingen måste med all säkerhet ha uppkommit i ett tillstånd av massiv övertrötthet eller på fyllan. Men trots att wrestlinghistorien känns absurd så är den ändå berättad med en viss värme vilket gör den rätt mysig. I ungefär fem minuter. Men ju längre filmen rullar desto mer förutsäga skämt levereras och lätta poänger hämtas ackompanjerade av den väntade och outsägligt trista bajshumorn, kladdhumorn, ”aj jag gör illa mej”-humorn, slå varandra med saker-humor, riva av hårtussar-humor…

Det sorgliga med ”Nacho Libre” är att det enda som egentligen hade behövts är att de inte lagt hela budgeten på de fantastiska wrestlingkreationerna utan sparat nåt till replikerna. För Jack Black kan bättre – det har han bevisat i ”High Fidelity”, ”King Kong” och ”School of Rock”. Men hans skådespelartalang eller hans medfödda förmåga att charma byxorna av publiken lyser med sin frånvaro – däremot får man se mycket av honom. Alldeles för mycket. Hans breda rumpa och lovehandles ska skakas och dallras och smiskas så att det står härliga till med bar överkropp och blåa tights. Men han är ju producent så valet var uppenbarligen hans eget.

Faktum är att sidekicken Héctor Jiménez är mycket bättre genom en nedtonad, aningen uppgiven hemlös snubbe vid namn Esqueleto som brukade slåss med Ignacio om chipsen till de föräldralösa barnen i klostret. När han är som bäst påminner han om sidekicken Pedro Sanchez i ”Napoleon Dynamite”. Han tar över genom att bara stå och titta förvånat, bara genom att säga att han hatar alla hemlösa barn som finns i världen, genom att äta majs.

Regissören Jared Hess som gjorde det skruvade kultmästerverket ”Napoleon Dynamite” tycks ha glömt bort att ”less is more”. Eller så har han hjärntvättats av utomjordingar. För det är ljusår mellan denna övertydliga hjärndöda humor och ”Napoleon Dynamites” underliga, nedtonade outtalade humor. Samtidigt påminner mycket i ”Nacho Libre” om ”Napoleon Dynamite” – det superba fotot, den statiska filmningen, en värme i karaktärerna, sanslöst surrealistiska kläder, underhållande soundtrack av Danny Elfman och ett lugn i tempot. Det är därför man nästan vill gråta när omotiverade pruttljud måste slängas in i varannan scen och varför de utplånad den lilla gnutta av unik humor med allmänna fånerier.

Jag är ledsen att behöva säga det här – men att se tjocka, inoljade män och dvärgar iklädda riktigt åtsmitande byxor med bara överkroppar som gör kalsongryck på varandra är, till min stora förvåning, inte alls så kul som det låter…