Naked 2017

Kanske var det oväntat att just ”Naken” av alla svenska filmer skulle få en Hollywood-remake. Desto rimligare är det väl att denna remake görs med Marlon Wayans i huvudrollen. Wayans (som också har varit inblandad i manuset till ”Naked”) har gjort sig känd genom pajiga och parodiska komedier som ”Scary Movie” (2000), ”White Chicks” (2004) och ”Fifty Shades of Black” (2016) – den senare regisserad av ”Naked”-regissören Michael Tiddes. Filmer som går hyfsat väl i linje med bröderna Mårten och Torkel Knutssons svenska original från 2000. 
 
På grund av sin korkade, ofta bajs- och snuskbaserade, humor, sitt taffliga skådespeleri och sin politisk inkorrekta plumphet (bland mycket annat!) möttes den svenska tagningen på ”Måndag hela veckan” av rejäla sågningar från kritikerna för 17 år sedan, men sedan dess har den fått ett eget liv som kultfilm, och sålts vidare till många länder. Själv minns jag hur killarna i högstadiekorridorerna gärna återgav passager ur den – till högljudda skratt. 
 
I den amerikanska Netflix-versionen har osmakligheterna tonats ner rejält, och humorn skärpts till något. Skådespeleriet är också på en helt annan nivå, med insatser av bland andra rutinerade Dennis Haysbert, Loretta Devine och Regina Hall. Den sistnämnda spelar tjejen som Wayans karaktär Rob snart ska gifta sig med. Om det inte vore för ett litet hinder på vägen… 
 
Med en timme kvar till bröllopet vaknar Rob upp naken i en hotellhiss. Han har varit ute och druckit kvällen innan, och minns inte hur han har hamnat där. Men nu är det bråttom. Snabbt måste han hitta någonting att ta på sig, för att sedan skynda till altaret. För att göra saker och ting värre: hinner han inte dit innan kyrkklockorna ringer så börjar – precis som i det svenska originalet – timmen om igen.

Rob vaknar åter upp naken i hissen, och får en ny chans att ta sig till kyrkan. På vägen dit stöter han på många olika karaktärer som både hjälper och stjälper honom i hans strävan. Till skillnad från i ”Naken”, som hade många B-kändisinhopp, står smörsångaren Brian McKnight för den enda cameon. 
 
Ben lever om sin timme om och om igen. Trots att de säkert hundratals looparna klipps på ett sätt som gör att vi slipper se samma händelser allt för många gånger blir det – även denna gång – tjatigt. Det blir det såklart också för Ben, som dock är fast besluten att nå fram fram till sin fästmö och genomföra vigseln. De många olika saker han prövar på för att lyckas med det bjuder på några fniss, men för det mesta lyckas tramset och flamset inte att underhålla. 
 
Trots de många förbättringarna från originalet kvarstår ett stort problem: grundstoryn är inte bra. Medan Bill Murrays karaktär i ”Måndag hela veckan” (1993) tvingades återuppleva samma dag för att slipa ner sina dåliga sidor och komma till viktiga insikter är det oklart varför Gud – eller vem det nu är – vill att Ben ska återuppleva den här timmen gång på gång. Hans enda ”dåliga” egenskap är han trivs bra med att arbeta som vikarierande lärare två gånger i veckan, och inte vill ta ett heltidsjobb. Det verkar förvisso vara ett stort problem för hans blivande svärfar. Men för hans fru? Och oss tittare? Nä. För oss framstår han som en rätt så hyvens kille.

Mer rimligt hade varit att stoppa Scott Foleys osympatiska karaktär, som försöker att sno Bens fästmö ifrån honom, i samma loop, tills han slutar vara ett sådant ränksmidande och uppblåst rikemansrövhål. Dock hade antagligen inte heller det varit särskilt underhållande. Det är helt enkelt inte så pass kul att se någon irra omkring utan kläder.