När hjärtat blir varmt 2005

Om man bara ser till titeln, ter sig denna film förmodligen inte särskilt lockande. ”När hjärtat blir varmt” låter som en sådan där typisk feelgoodfilm som riktar sig till kvinnor i medelåldern. Själva handlingen kan inte heller sägas vara spännande, det är den så många gånger tidigare berättade historien om en ung och osäker människa som träffar en äldre person som av någon anledning tvingats avstå från sin livspassion och därför blivit bitter. Mötet brukar leda till en positiv utveckling för de båda, den unga människan får hjälp av den äldre att komma över sin osäkerhet, medan den äldre i sin tur genom det yngre sällskapet frigör sig från sin bitterhet och lever upp på nytt. 

Under tiden som Jeremy Taylor (Joshua  Jackson) försöker få ihop sin första roman, arbetar han på ett bokförlag, som har som ambition att knyta en välkänd författare till sig. En lämplig kandidat har man redan i sikte. Problemet är bara att Weldon Parish (Harvey Keitel), som denna författare heter, inte har skrivit något sedan sin sista bästsäljare, vilken utgavs för tjugo år sedan. Numera lever Parish i en liten italiensk by och ägnar dagarna åt att dricka vin, spela kort med sina vänner och med våld fördriva alla journalister och bokförläggare som dyker upp på hans tröskel för att övertala honom att återvända till skrivandet. Hit skickas Taylor av sin chef. Hans uppdrag är att försöka få Parish att skriva på ett kontrakt. Taylor, som är en ung och ambitiös man i början av något som är tänkt att bli en lysande karriär, anländer på plats i en ny BMW, klädd i kostym och med exklusivt vax i håret, fast besluten att lyckas med den givna uppgiften. Men efter några händelserika möten med Parish, några nätter (och dagar) på traktens hotell och efter några trevliga stunder med Parishs dotter, börjar Taylor omvärdera sin stil och sitt sätt att leva.   

Själva grundhistorien innefattar därmed en ung man med författarambitioner som träffar en äldre och tidigare framgångsrik författare som till följd av en personlig tragedi slutat skriva. Och med tanke på detta scenario, känns det omöjligt att inte nämna ”Vem är Forrester?”. Men faktum är att dessa båda filmer är, med undantag av den i botten liggande intrigen, mer olika än lika. Varför? Jo, först och främst utspelar sig de båda filmerna i helt olika miljöer. För det andra har huvudpersonerna i dessa filmer totalt skilda förutsättningar. Och slutligen, för det tredje och fjärde, skiljer sig både sensmoralen och avslutningen i de nämnda filmerna åt. Så någon oro för att ”När hjärtat blir varmt” skall vara en ”Vem är Forrester 2?” behöver ingen hysa.   Inget är särskilt överraskande i denna film, inte intrigens utveckling, inte kärlekshistorien och inte slutet. Eller rättare sagt, det finns faktiskt en sak som förvånade mig. Jacksons skådespelartalanger. För med tanke på att jag hittills endast sett honom i highschoolfilmliknande produktioner samt att han i ”När hjärtat blir varmt” har Keitel som motspelare (att delta i samma film som en erkänt skicklig skådespelare, kan vara problematiskt då man riskerar att ens egen prestation jämförs med den stora aktörens), måste jag erkänna att jag inte hade särskilt höga förväntningar. Men mina fördomar bekräftades aldrig, och sådant är alltid kul.

Och om man inte är till den grad cynisk att man irriterar sig över alla så kallade populärpsykologiska råd (i stil med: våga ta chansen, våga misslyckas och våga bryta upp från gamla invanda spår) som fyller filmen, är detta framförallt en film som man blir glad av. Efter lite kritiskt grubblande kom jag fram till att det kanske främst inte beror på själva filmen utan på att det är trevligt att se ett soligt klimat, gröna kullar och uteserveringar efter att ha frysande snubblat över snödrivor de sista tre månaderna. Men det spelar faktiskt ingen roll, huvudsaken är att man lämnar biografen glatt trallande. Så ja, detta är en riktig ”feelgoodfilm”, men den riktar sig till betydligt fler än bara medelålders kvinnor.