När livet vänder 2018

Olivier (Romain Duris) är en riktig arbetarklasskämpe. Han strider mot de själlösa cheferna på förpackningslagret där han arbetar som teamledare. Men trots god vilja drabbas oskyldiga och en avskedad medarbetare begår självmord. I samma veva lämnar Oliviers fru honom och deras två barn utan förklaring. Olivier måste nu hantera att ensam ta hand om sina barn och samtidigt utföra sitt krävande arbete.
 
Frågeställningar kan vara både triggande och spännande kring filmers handlingar. Vad skulle du göra om du vaknade upp med foten fastkedjad intill en såg? Eller om du kunde rädda ditt eget liv genom att spränga någon annan i luften? Här är situationen klart mindre spännande men desto mer relaterbar. Vad gör du när du tvingas hantera mer än vad du klarar av, inklusive människor som behöver dig samt dina egna bekymmer?
 
Det är ett simpelt men engagerande upplägg. En slags diskbänksrealism om faderskap och fackfrågor inom arbetarklassen där det utan svårigheter går att se sig i huvudpersonens skor. Situationerna och karaktärerna är dramatiska och trovärdiga på samma gång. Det är känslomässigt utan att eskalera i melodrama. Möjligen för subtilt och nedtonat för vissa smaker men här finns två talanger som lyfter filmen.
 
Regissören Guillaume Senez, som även skrivit manus tillsammans med Raphaëlle Desplechin, har baserat filmen på egna upplevelser vilket bidrar till den autentiska känslan. Han har även låtit skådespelarna improvisera fram dialogen vilket gör att replikerna känns naturliga och okonstlade. Han långfilmsdebuterade starkt med ”Keeper” 2015 och denna är ett tecken på att han är en filmskapare att hålla ögonen på.
 
Att han dessutom rollsatt franska stjärnan Duris i huvudrollen är ännu ett bevis på god smak. Duris är en lika begåvad som bildskön aktör som problemfritt kan växla fritt från tunga genombrottet ”Mitt hjärtas förlorade slag” via flirtiga romcomen ”Heartbreaker” till rollen som kidnappare i ”All the Money in the World”. Han känns lika självklar här, som en vanlig man som försöker hitta själv mellan rollerna som pappa och arbetare.
 
Ett fint, belgiskt drama som kanske inte värmer så mycket i vinterkylan men är en sevärd påminnelse om vad det innebär att vara människa. Och skräms inte bort av den tama svenska titeln – som så ofta har översättarna gjort ett halvhjärtat jobb att försöka tolka originaltiteln som betyder ungefär ”Våra strider”.