Närkontakt av tredje graden 1977

Det måste vara svårt att vara Steven Spielberg. Mannen, myten och konceptet har gjort så mycket bra att han egentligen bara kan jämföras med sig själv. Trots att filmer han gjort mellan åren pendlat från "Jurassic Park" till "Schindler's List" till "Hajen" till "Rädda Menige Ryan" så har genrehoppen aldrig kompromissat bort kvalitén.

"Närkontakt av tredje graden" kom redan 1977 och har så sent som 2007 fått en plats i det stora amerikanska arkivet där kultur av olika slag bevaras till framtiden eftersom de har ett stort kulturellt värde för just den tid de kom ifrån. Och i det fallet är filmen verkligen en milstolpe. Historien handlar om Roy Neary (en lysande Richard Dreyfuss) som råkar ut för ett riktigt möte med ett ufo vilket leder till att han blir helt besatt av att berätta för världen om händelsen och dessutom hitta fler bevis för att utomjordiskt liv exsisterar. Flera händelser leder sedan fram till ett välorkesterat slut som på sin tid var en fenomenal uppvisning av specialeffekter, men som nu känns platt som en pannkaka.

Det bästa med "Närkontakt av tredje graden" är när filmen skildrar vad som händer när vanliga människor hamnar i orealistiska och otroliga situationer. Vilken effekt det får på deras närmaste och hur de själva ändras. Tyvärr utnyttjas inte detta tema fullt ut utan får, framför allt på slutet, ge vika för ren och skär science fiction-uppvisning. Det var säkert inte fel på sin tid när effekterna var så otroligt bra, men det blir lite opersonligt och kallt. Som vi alla vet har just temat vanliga människor i ovanliga situationer utnyttjats på ett betydligt bättre sätt av Spielberg i många andra filmer. Men man får väl tänka att han var ung och grön här.

Däremot saknas det inte snygga detaljer och minnesvärda scener. Inledningen där vetenskapsmän hittar ett gammalt flygplan från andra världskriget är både suggestiv och spännande, medan Dreyfuss första möte med ufot är en mardrömslikt vacker upplevelse som utspelas på en mörk landsväg. Här får USA:s enorma landskap verkligen spela en minst lika viktig och avgörande roll som alla flygande tefat i sig. Det är också tydligt att man verkligen åkte ut till vissa platser för att filma i stället för att använda stela kulisser, något som Spielberg i början motsatte sig eftersom han ville undvika oförutsägbara yttre förhållanden.

En annan höjdpunkt är självklart den atmosfäriska musiken, signerad John Williams. Den klassiska kompositören skapar ett elektroniskt och underligt meditativt tema som gör att man på samma sätt som karaktärerna nästan dras till det ufo som musiken skildrar.

Vid filmens release var Spielberg intresserad av att göra antingen en prequel eller en uppföljare, vilket inte blev fallet. Det var väldigt tur för även om man kan fortsätta att på ett intressant sätt grotta i vad myndigheter döljer för oss, också ett av filmens tema, så känns "Närkontakt av tredje graden" som en typisk ensamstående film.

Den börjar spännande, fortsätter bra och slutar med ett inferno av svulstighet. Precis så som man vill ha en riktig matinéfilm alltså. Synd bara att Spielberg nöjde sig med detta och inte la till den humanism som han på senare år blev så känd förr. Men den som väntar på något gott, ni vet...