Nathalie 2011

Under filmens historia har Hollywood ständigt skildrat svensken som blond, blåögd (och i kvinnornas fall) storbröstad med namn som Olav och Inga, fram till nyligen då hemgjorda, deppigt mörka produktioner som "Män som hatar kvinnor" och "Låt den rätta komma in" hittat till filmmecka och gett en ny, kanske inte helt smickrande bild. Nu ger fransmännen sin version, åtminstone av den svenske mannen och det är en roande om än överdriven stereotyp.

Huvudperson är dock Tautous titelkaraktär som nygift och nyanställd på ett svenskt företag förlorar sin man i en olycka och gräver i sorgen ner sig i arbetet. År senare, som kylig karriärkvinna, börjar hon uppvaktas av fumliga, svenska kollegan Markus (Damiens) och oväntat tycke uppstår mellan de omaka parterna, vilket inte uppskattas av alla.

Som svensk publik är det svårt att inte lägga fokus på detaljerna kring Markus, en väldigt tydlig representation av svensken. Förutom att han är stor, osäker och tunnhårig tönt med dålig hållning och usel klädsmak (han har ryggsäck på sig till jobbet och sover i en fantastiskt osexig pyjamas) så pratas det mycket om svenskt beteende och kultur (i en underbart bisarr scen gnäller Markus mamma om hans antal burkar sill i skafferiet). Poängen är dock att Markus inte passar in i denna sexiga, välklädda och champagnedrickande miljö.

Rent teoretiskt skulle Markus kunna tillhöra vilken nationalitet som helst utanför Västeuropa - det handlar främst om kulturkrocken mellan den sensuella, överlägsna kvinnliga chefen och den tafatta, oattraktiva utlänningen, och reaktionerna på deras romans. Den svartsjuka chefen går över gränsen med trakasserier och hot medan bästa väninnan smyger in syrliga kommentarer. Det är stundtals roligt men samtidigt tragiskt hur dessa pyrande känslor inte får utvecklas i fred.

Dessvärre har vi sett historien mellan den fagra kvinnan och den klumpiga nörden otaliga gånger, även om karaktärerna får desto mer kött och blod här än i valfri Hollywood-rulle. Nathalies liv som sörjande änka hamnar också lite i skymundan och blir en outvecklad sidohistoria. Jag letar efter en poäng i berättelsen men har lite svårt att finna den.

Däremot är våra huvudrollsinnehavare suveräna. Det är fin kemi mellan dem, Tautou är pålitligt sympatisk utan att mjölka sin "Amelie"-charm men Damiens (som senast sågs i en minnesvärd biroll i underskattade "Heartbreaker") stjäl filmen med sitt känsliga porträtt av en ensam romantiker och lyckas göra Markus till en ärlig och trovärdig figur med värdighet, samtidigt som han komiska tajming passar perfekt till repliker som "Jag skulle kunna åka på semester i ditt hår". Skådespeleriet skapar en myspysig stämning som gör filmen sevärd.